Störst av allt är kärleken

Det här inlägget kommer att handla om kärlek. Min största kärlek i livet. Det finns så vansinnigt mycket hat och ytligheter i livet. Vi möter det varje dag på olika sätt. Även den största kärleksentusiasten kan med lätthet börja vackla och tappa tron på att människan är god och kärleksfull och att det finns kärlek till varoch en av oss som vi förtjänar och kan besvara. Jag har tappat tron flera gånger. Men aldrig helt...

Nu har jag mött en kärlek som jag inte trodde fanns. En som är så stor och så vacker och så rolig att det är ofantligt. Jag har lärt mig att hålla hårt om mitt hjärta. Att inte visa mina känslor för tydligt för andra och verkligen inte basunera ut till hela världen om jag är upp över öronen kär. Det gör man bara inte. Man kan bli sårad, det kan bli pinsamt och man kan aldrig lita på nån... Särskilt inte i den här stan. Nu tänker jag dock skita i alla de här oskrivna reglerna. Om det skiter sig senare har jag iallafall varit ärlig med hur det känns just nu. Och just nu känns det fantastiskt.

Jag älskar en kille som heter Robert och som bor i Malmö. Trots att vi inte varit ihop så länge kan jag säga att han är mannen i mitt liv. Innan vi blev ett par var vi bästa vänner och jag älskade honom redan då för allt han var som person. Under vårt korta förhållande har vi varit med om väldigt många prövningar, distansen är en ynka sådan, vänner och familjemedlemmar som på olika sätt försvunnit från oss har varit betydligt tuffare, men det har aldrig varit en tvekan om att vi vill vara med varandra.

Idag fick jag ett meddelande som jag alltid vill komma ihåg. Därför ska jag skriva ned det här. Om jag ångrar mig sen kanske jag tar bort det. Men jag vill liksom dela med mig av att det finns kärlek i världen. Sån kärlek som man tror bara finns i sagor eller på film. Om jag någon gång i framtiden tror att det bara var en dröm ska jag jag läsa det här meddelandet och förhoppningsvis komma ihåg att det var alldeles på riktigt:

"Höstmörkret ligger tungt här över Malmö och det är idel regn och rusk. Men mitt i den här grå staden så cyklar det omkring en grabb som har ett leende på läpparna. Leendet kommer utav att han varje dag inser att han är den lyckligaste människan i världen, för han har träffat kvinnan i sitt liv. Han inser också att om han är såhär glad nu så kommer det bara bli bättre och då kommer det ju kännas som ett fyrverkeri i hjärtat på honom, bättre, eftersom för var dag som går så kommer han närmare den dag då han och hans älskade kommer att vrida om nyckeln till sin lägenhet och sitt västerbottniska hus, då de kommer att vakna med varandra varje morgon och somna med varandra varje kväll, då de föder ett barn som ska överösas med kärlek och när de hand i hand kan se tiden an och bli gamla tillsammans. Det gör honom lycklig. Han har sett solen. Meningen. Den största kärleken. Den vill han alltid ha i sitt liv. Han älskar en flicka i Stockholm och han trodde aldrig att så mycket kärlek kunde rymmas i hans kropp."

Jag har lite svårt till och med nu att förstå att det här är skrivet till mig. Jag som så många gånger trott att jag inte är skapt för kärlek.

Till alla er som tvivlat eller tvivlar på att kärleken finns för just dig; den finns där. Tro mig. Det kan ta tid och du kanske måste vara med om tråkigheter och jävligheter på vägen som får ditt hjärta att svida och blöda. Men även om det skiter sig innan, under och efter så finns det inget finare än kärleken. Den ska man aldrig neka sig själv eller någon annan. Den finns för dig och du måste våga tro på att du är värd den och att den kan drabba dig när som helst.

Gå ut och älska nu mina vänner.