En tyst natt

Såhär lugn och trygg skulle jag vilja vara just nu i livet. Bara hålla en varm och sammetslen liten varelse mot bröstet och höra snusande trygga andetag.

Det var fest igår igen. Inte hos mig alltså utan hos grannen. Men förhoppningsvis aldrig mer. Förhoppningsvis. Jag kunde inte gå till jobbet förrän två timmar senare eftersom jag inte fick en blund i natt. Det är en obeskrivlig obehaglig känsla att inte känna sig trygg och lugn hemma utan alltid vara rädd att bli väckt av efterfest runt halv fyra-tiden. Men nu har jag fått hjälp att säga ifrån ordentligt. Mina ord och bultningar i golvet och på dörren har inte varit något värt tydligen... Dock sover jag borta i natt. Känns inget roligt att vara hemma faktiskt.

Såhär långa trista inlägg ska det inte vara hela tiden. Känns skönt att få skriva av sig lite. Har saknat er. Nu ska jag äntligen få sova. Tyst och härlig sömn önskar jag er och mig själv.

Ska vi prova lite?

Länge har jag dragit mig för att skriva igen här...

Hundratals alternativa inlägg har poppat upp och raderats i skallen. En sak var jag säker på... Jag ville inte skriva nåt neggoinlägg som första efter den evighetslånga tystnaden.

Men sen ändras saker och nu verkar det bli så iaf...

Mitt nyårslöfte i år är att vara mer positiv. Kan tyckas lite pretto och t.o.m. märkligt eftersom jag är en rätt över-positiv människa i grunden, men december 2011 kan nog gå till historien som mitt absolut bitterfittigaste. Och då inte i ordets positiva mening (because yes, there is one).

Jag måste säga att jag lyckats rätt bra. Januari har varit mycket bättre än december. Än så länge.

Det är bara svårt att hålla det på en jämn nivå tycker jag.

För er som undrat hur det går till när folk förvandlas från rätt hyggliga, gladlynta personer till totalt genomvissna, suriga, ledsamma, bittra, ensamma, allmänhatande surfittor kan jag räkna upp några yttre omständigheter som kan påskynda förvandlingen (alla omständigheter är alltså rent hypotetiska):

• Personens partner flyttar efter 2,5 års distansförhållande ÄNNU längre bort än tidigare och jobbar 6dagars vecka i ett år vilket gör det krångligare än någonsin att ses. Partnern har dessutom ett fantastiskt jobb med oerhört kompetenta medarbetare, roligt häng och skoj på jobbet varje dag och, som grädde på moset, nästan dubbel lön jämfört med den-soon-to-be-surfittiga-partnern.
• Personens granne väljer ungefär samtidigt som partnern flyttar att bli sjuk i huvudet och uppgradera sin faiblesse för att gorma och spela gitarr mycket hjälpligt runt 01.00 på nätterna till att ha fest random vardagkvällar OCH helger, med start ca 03.30 på nätterna då det skriksjungs till hitlåtar som Dr. Bombays Calcutta, Justin Biebers Baby, Mariah Careys All I want for Christmas, Oasis Wonderwall och andra käcka låtar som man gärna vaknar till några timmar innan man ska till jobbet.
• Personens nya preventivmedel verkar slå bakut och gör att personen blöder VARJE dag, utom ca 8 dagar under en tremånadersperiod and still counting...
• Personen befinner sig i en tillfällig ekonomisk svacka som inte ser ut att orka upp för backen förrän i slutet av mars eller april.
• Personen jobbar så pass mycket att hon inte hinner med varken familj eller kompisar.
• Personen tappar sitt annars så tillförlitliga immunförsvar någonstans i mörkret och får förkylningar och halsont som avlöser varandra i en slags stafett från helvetet.

Detta plus lite annat skit skulle kunna vara tänkbara anledningar till att en trevlig människa blir en kvinnlig Ior för ett tag.

Men nu är det alltså på väg att vända. Vem vill liksom inte hålla sitt nyårslöfte?

Dock, faktum kvarstår. Att aldrig få träffa den man säger sig höra ihop med är en pärs. En riktig pärs. Skype, telefon och facebook i alla ära. Det går aldrig att jämföra med varma händer, djupa ögon, len hud och skägg som rivs lite i ansiktet när man kommer nära. Inte ens med lämnad disk i diskhon, snytningar som låter som tredje världskriget, dåliga ordvitsar och små, små hår i hela handfatet efter rakning kan jämföras med den nya teknikens under (eller ok, hellre skype än bara de där små håren i hela handfatet).

Ok. Over and out. For now.

The big 30

För några dagar sedan fyllde en av mina bästaste vänner i hela livet år. Älskade Marcus blev 30 och detta firades igår med pompa, ståt och... väggklättring i Gamla Stan. Eftersom partajet hölls en söndag kunde jag inte stanna så länge som jag önskat men några timmar med de skönaste människor som finns fick det bli. 05.20 ringde klockan i morse och det var dags att åka till Nynäshamn för spelning. Min kropp gråter fysiskt ur sin trötthet just nu. Snor, tårar och armsvett. En fräsch tjej helt enkelt.

Nu börjar det

Min fina kärlek. Nu bor han i Finland. Och jag bor här. Jag åkte till jobbet klockan sex i morse och han åkte till Arlanda klockan nio. Tårar och hårda kramar.

När jag kom hem ikväll stod det underbara liljor på köksbordet tillsammans med ett brev och en chokladkalender. Hur han fixat blommorna så tidigt på morgonen fattar jag inte...

Nu börjar allvaret. Minst ett år av distans igen. Första perioden är tuffast. Nu är det tre och en halv vecka isär och det är nog rekord sedan vi blev ihop. Men jag är inte så orolig faktiskt. Jag har ju världens bästa karl och det är han och jag liksom. Björn och Benny verkar reko och hos dem är han i gott bevar (OBS! Kristina från Duvemåla-skämt!)!

Ok. Det var bara det.
Nej förresten! Jag vill hälsa också! Till min älskade Robert! Jag kommer alltid att vänta på dig! För dig kan jag t.o.m stå i kö utan att bli irriterad!

Den där arga tjejen skriver igen

Hösten och jag är inte kompisar nu. Så är det.

Jag önskar att jag kunde skriva ett käckt inlägg om alla fina färger och den höga, friska luften, men ärligt talat har jag ingen lust.

Det har inte varit såhär superlänge, men när jag varit sjuk i mer än en vecka, ännu en gång håller på att tappa rösten, har fått en fetingfinne på hakan, har en kille som är ute och partajar på Stureplan istället för att hänga med sin bitterfitta till tjej, måste upp 05.30 imorgon och dessutom bara har ett långt jäkla distansförhållandeår att blicka fram emot... Då tar det liksom stopp! Där orkar jag inte tänka "höstmysiga" tankar. Jag vill bara låsa in mig ensam i min lägenhet tills allt är över!

Etta på prjolistan är ändå att bli frisk nu! Jag jobbade idag och kände mig äntligen bättre, men likförbannat blev jag sämre IGEN nu på kvällen!

Nu ska jag sova och när jag vaknar imorgon kl halv sex önskar jag att det är april!

Dagen innan

Omg omg! Idag är sista dagen jag har möjlighet att bli medlem i club 27... Tråkigt att behöva knarka ihjäl mig... Har inte riktigt koll på var jag ska vända mig för att få tag på sådana varor heller så det alternativet är rätt kört... Bilolycka skulle väl iofs funka eftersom vi är på väg från Malmö nu, men ändå inget som lockar i nuläget...

Tror jag skiter i den där klubben och välkomnar istället min 28årsdag med öppna armar.


Min sista dag som 27åring började i sköna sängen på Mayfair Hotel, fortsatte med morgonjogg i Kungsparken, världens mysigaste hotellfrukost och sen två föreställningar. Vi i ensemblen var fruktansvärt trötta i kroppar och själar efter denna arbetsvecka men ändå blev det två riktigt lyckade spelningar för gulleungdomar innan det var dags att riva och packa in i bilen.


Här kör Sveriges finaste ensemblemedlemmar Victor och Minik en äkta politikerhälsning. Eftersom Vics ska stanna i sin hemstad Trelleborg över helgen ska Minkan köra HELA vägen från Malmö till Stockholm (ingen av oss brudar har körkort. Pinsamt). Då har Victor köpt ett "survival kit" till Minik med massa godsaker, energidryck och frukt. Awww bless!

Sagolik morgon

Alltså hösten i Malmö! I morse var jag på promenad i kungsparken med den fantastiska slottsträdgården. Hade jag gått dit när jag var en überromantisk, sagofantiserande sjuåring hade jag nog aldrig velat gå därifrån. Nu när jag är en ganska romantisk, sagofantiserande 27-åring var det svårt att slita mig, men hotellfrukost är ju det bästa av skäl att vända hemåt. Om tre dagar är jag 28 redan... Då kanske jag inte fantiserar så mycket längre...

Tack men nej tack

Asså, I just lost my appetite... Tack Ica Caroli City!

Kan inte alla dagar vara såhär?

I morse gick jag upp kvart i sju och hade en lång tid med mig själv innan det var dags att avnjuta den fantastiska frukosten på hotellet.





Mysigt att gå ut när alla andra sover. Mycket mysigt. Nu är vi på spelplats och kör om exakt en timma. Om bara inte ljudet strulade så mycket skulle detta vara en perfekt dag!

Fest i köket

Igår var det min enda lediga dag i veckan och den spenderade jag och min kärlek ute i skogen med 5 liter svamp som resultat. Efter det orkade vi inget mer än att mysa med den här snyggingen hemma vid köksbordet.





Med nya favoriten höstsangria i glasen


och med skogens läckerheter på faten blev det en fest. Vill ni ha receptet på sangrian så hör av er. Den är fabulous!