Det bästa och det bästa

Idag har jag både fått hänga med min fantastiska del av släkten i Uppsala och vara i vipps-vippsskogen (vitsippsskogen var för svårt att säga som barn) i Vallentuna. Mysigt att få vara med mamma och moster och hela familjen Ullgren/Westin. Bra att tänka på annat när det är lite sisådär med resten.

Imorgon blir det först jobb och sen 30-årpartaj för mina käraste, goa tjejer!

Ett trevande försök

Hej kompisar.

Var ett tag sen nu....

Februari var det sist jag skrev. Nu är det snart maj och så klart har mycket hänt sedan sist. Men ändå är det mycket som är oförändrat också. Jag gillar ju listor och tänkte att jag gör en liten lista om vad som rör sig i skallen på mig just nu... Sen får jag kanske briefa er om vad som hänt under dessa tre bloggfria månader eftersom. Om jag får lust dvs.

• Det eviga tjatämnet på den här bloggen. Distansförhållande är crap. Men jag måste faktiskt säga att jag är så jäkla stolt över mig själv och över min grabb. 3år snart har vi pendlat. Det är fanimej inte roligt och Lord knows hur lätt det är att missförstå varandra och göra hönor eller strutsar till och med av fjädrar.... Men än så länge så fortsätter vi kämpa. Peppar peppar.
• Jobb. Det är lite klurigt med ekonomin för frigrupper i Sverige idag. Vår eminenta frigrupp har lyckats hålla sig rätt stabil ändå. Nu är blåser det kalla vindar även på oss och just nu känns allt kring min egen ekonomi och jobbsituation rätt oviss. Tungt som fan. Det mest irriterande är när folk utan koll kläcker ur sig "ja, men du har ju valt det själv". B-U-L-Lshit. Bara för att man vill hålla på med scenkonst betyder inte det att man VALT att ha en oviss jobbsituation.
• Sommaren. Närmar sig med stormsteg och har aldrig varit så oplanerad som i år. Eller... jag hade ju planer, men det nya ekonomiska läget har omkullkastat dem lite och jag får se lite hur det blir.
• Kompisar. Jag har världens bästa. Utan mina vänner hade jag haft det rätt mycket tuffare den här våren.
• Kristina från Duvemåla i Helsingfors. Åk och se den för tusan. Ett tag kunde jag knappt höra musiken för att det blev som soundtracket till mitt eländiga distansförhållande. Men nu har jag sett den tre gånger och den är väldans bra. Karl-Oskar sjunger som en jävla Gud (det gör di faktiskt allihope) och är fucking brilliant i sin roll.

Ok. Det där blev ju en väldans kort och intetsägande liten lista. Men det är iaf en början. Har inte egentligen saknat bloggen så mycket, men nu fick jag ett infall. Kan vara rätt bra för mig att skriva av mig ibland tror jag. Då kanske livets strutsar hamnar på nån slags överkomlig sparvnivå igen... We'll see...