En ovän eller två

I natt vaknade jag av min gamla ovän pms. Vi har umgåtts nu i ett decennium. Vissa månader har vi kommit lite bättre överens och nästan kunnat leva tillsammans i nåt slags samförstånd, men oftast har det slutat med återkommande frontalkollisioner där pmsen är helt oresonlig och fittig och vägrar att ens ge mig en syl i vädret medan den maler på. Många, många gånger har de där frontalkrockarna slutat med att jag antingen tillslut svimmat eller spytt av smärta. Min pms utövar alltså ett fruktansvärt översitteri.

Jag hatar översittare.

Varför jag har så svårt att komma överens med pmsen vet jag inte. Jag tycker att jag är en ganska social person och vill faktiskt alla väl. Därför tror jag problemet ligger hos pmsen. Trist att det ska gå ut över mig bara...

Trots att jag vaknade av smärta slapp jag åtminstone att spy och jag var faktiskt lycklig när jag fick krypa ner bredvid min varma trygga kärlek efter att jag stoppat i mig 900mg värktablett.

Idag har jag fyndat en julskiva på LP med Bing Crosby för 10kr och en signerad Astrid Lindgrenbok för 25kr. Jag har också beställt en tågbiljett hem och lunchat med Robert. Imorgon ska jag jobba på dagis igen. Det ska bli väldigt roligt. Jag saknar ungarna redan.

Just nu känns det dock bara jättejobbigt att åka härifrån. Ingen varm famn att krypa upp i. Inga strålande ögon att vila i och ingen att dela tankar och leenden med väntar hemma i lägenheten. Distans kommer aldrig bli årets julklapp.