Johnny & June

Jag saknar min man rätt mycket. Som tur är kommer han hit på fredag! Till dess får jag nöja mig med att lyssna på våra favoriter Johnny & June.

Herr Cash har varit en favorit sedan jag impulsköpte en Best of platta på Record Hunter för typ sex år sedan. Sedan kom ju filmen Walk the line som jag blev helt tagen av. Fett fin kärlekshistoria. Sen jag såg den tänkte jag att: Så! Så vill jag ha det. En sådan kärlek! En sån man inte kan leva utan! Ja... helst utan allt knark och skit såklart...

Nu känns det faktiskt som att jag har hittat en sån kärlek. Sen får man ju se vad livet tar en med på för berochdalbanor.

Som tur är tycker Robert också jättemycket om Walk the Line och vi sjöng gärna Cash-Carter låtar tillsammans redan innan vi blev ihop. Det absolut bästa är att nu kan vi låtsas ibland att vi är Johnny och June UTAN att den andra tycker att det är töntigt! Så jävla bra!

Om vi ska sjunga Long legged guitar pickin´man nångång får jag väl dock stå på knäna...