Kalasminnen

Idag har varit en konstig dag. Den började så fint och bra och sen blev det en ångest-dip i mitten. En som jag hade svårt att ta mig ur. Tillslut kunde jag dock minnas att min mamma lärde mig att se sina spöken i ansiktet och tvinga sig själv över trösklar för att upptäcka att det man fasat inte var så hemskt ändå.

När jag var liten visade sig den där ångesten varje gång det var kalas hos någon av mina kamrater. Några timmar innan kalaset började smög sig alltid nervositeten på och plötsligt vägrade jag gå. Jag grät och skrek och slet av mig kalaskläderna i ilska och frustration, men mamma var benhård. Hon vägrade låta mig stanna hemma eftersom hon visste att det skulle gå över så fort jag kom dit. Det gjorde det ju också. Varje gång. Oftast ville jag inte gå hem när det var dags att bli hämtad.

...

Idag handlade det inte om något kalas utan en sångkonsert på min killes skola och ett möte med en annan person som går där. Ångesten ville inte släppa och tillslut bestämde jag mig för att inte gå. Robert förstod, men var ledsen ändå.

...

Vilken tur att jag någonstans i bakhuvudet kunde plocka fram kalasepisoderna! Slutligen gick jag ju dit. Det krävdes jättemycket mod och nu är jag glad och stolt att jag gick dit.

...

Konserten då? Jo, den var skitbra och jättetrevlig. Utan att vara partisk var Robert bäst. Han sjöng opera minsann så huden knottrades och ögon vättes. Hela Roberts klass är duktiga och jag är så himla glad att jag fick se dem.

...

Nu har vi badat skumbad och firat våra bedrifter med chokladbollar och nåt barnförbjudet.