Idag på tåget lyssnade jag på gamla P1Sommar-avsnitt i iPoden. Om ni ska lyssna på något sommarprogram såhär i efterhand så säger jag bara Nour El-Refai!
Nour, Nour, Nour! Starka, vackra, tuffa, mänskliga, sköra och fina Nour! Jag skulle vilja ta dig i min famn och klappa dig som en liten grävlingsbebis, om det inte var så att jag var lite rädd att du skulle bita mig i fingret.
Jag har inte tyckt och tänkt så mycket om den här underbara flickan förut men nu kan jag bara säga att hon har rört vid min själ. På endast 55 minuter hann mitt hjärta skratta, mina kinder vätas, min själ sjunga och mina nävar knytas. En klarröd tråd sick-sackade sig dessutom genom hela programmet och som lyssnare blev jag insydd i en mjuk, trygg men kantig väv av erfarenheter, klokskaper, tänkvärda och vackra ord.
Jag är så glad och imponerad över att hon överhuvudtaget finns att jag inte ens hinner vara avundsjuk.
Plötsligt har jag så mycket att tänka på. Hur många gånger har inte jag backat ett steg eller två, eller tvåhundra, bara för att jag är tjej? För att jag har vant mig vid att det är så. Jag tror ofta ingenting om mig själv fast jag egentligen vet att jag är grym på hur många saker som helst. Varför är det så?
Tack Nour för att du tände en stjärna i mig. Jag ska lyssna på ditt program 100 gånger till tills jag blir lika modig som du!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar