En svag mallgroda

Ja, nu tänkte jag skryta lite.

Klockan är 08.23 och jag har redan lyft skrot i en timme på gymmet och hunnit göra smaskig fukost. För många kanske detta är en daglig rutin. För mig är det inte det!

Jag tänkte att det nog skulle bli tungt eftersom jag inte styrketränat på drygt tre veckor, men nånstans trodde jag kanske att morgonyogan (som jag också försummat i 2 veckor), mina långa promenader och ytterst få löprundor skulle "hållit mig igång". Min naivitet är pinsam såhär i efterhand.

06.45 börjar passet. 06.48 börjar jag undra hur långt det egentligen är kvar. 07.00 känner jag första gången att jag snart kommer svimma. 07.10 är jag fett sur eftersom det är uppenbart att det är nåt keff med mina vikter. De är felmärkta och väger mycket mer än alla andras. 07.26 tittar jag på klockan och undrar om den går bakåt... 07.30 tänker jag att om jag börjar hosta blod måste jag väl ändå få gå tidigare..?

Sen är det plötsligt bara mage kvar och då blir jag glad igen. Det kan jag. Där är jag stark. Efter ett kort konstaterande att så inte längre är fallet är passet slut. Jag dog inte, men nästan.

Nu tänker jag att det kanske var för att jag sov så lite i natt som det var så tungt. Dels hade en gäst min hårda sköna kudde och dels var det ett miffo från Malmö som inte kunde sova och gärna ville konversera per sms halva natten. Inte kan det egentligen ha varit för att jag blivit svag? Nejnejnej.

Nu med frukost i magen och Chet Baker i högtalarna känns det som om världen är en bra plats idag. Jag älskar alla.