Idag känner jag livet i mig

Ja, idag var det minsann vår, och jag kände livet i mig. Det är alltid lite farligt när man känner livet i sig sådär plötsligt, och idag resulterade det i att jag tog tag i den stora kökssaxen och klippte av rätt rejält tilltagna centimeter av mitt trollhår. Eftersom jag ska va rövare i sommar igen så gör det nog inget, och egentligen syns det knappt nån skillnad, men ändå... Man får se upp när livet griper tag i en (sax) sådär!

Fika i solen på Nytan med undersköna fröken Isabelle och lika undersköna fröken Emmelie var det bästa på länge och jag kände, som många gånger förr den där sprittande glädjen över att bo där jag bor. Jag fullkomligt älskar mina kvarter och kan inte tänka mig att bo nån annanstans (tittat på hus i Umeå..? För 2 veckor sen..? JAG? Näää...).

Emmelie och Charlie skulle på en stand-up-grej på kvällen och Em frågade om jag ville hänga på. Livet i mig tänkte att; ja, varför inte?! Så jag hängde på till restaurang EGO för att bevittna mitt livs andra stand-up show. Döm om min förvåning, och glada överraskning, när min bloggfrände Pontus Ströbaek beträdde scenen! Synd att han knäckte, så att jag inte kan skriva nåt bitskt och hårt dömande här.

Vi kom ganska sent så jag hann inte se alla, men det kanske var lika bra...
Förutom Ströbaek var det en kille som faktiskt fick mig att skratta på riktigt, en brud som också var lite halvskoj och en grabb som var så fruktansvärt pinsamt, jobbigt, jävla dålig att jag ville gå hem och stoppa huvudet i frysen. Fan va jobbigt att syssla med stå-upp! Jag skulle aldrig palla att stå där. Har man inte publiken med sig från början blir det så vansinnigt tungrott och då ska man vara sjukt skicklig om man lyckas vända det. Fy farao säger jag bara. All heder åt dem som vågar!

Nu ska det sovas i min skinande rena lägenhet i mina alldeles perfekta kvarter. Nighty night!