Gårdagen del 2.

Ok, ok ,ok. Var var vi?

Jo, jag hade dragit hem pirran. Sen skulle jag bara vänta på Sandy så att vi kunde dra över kylskåpet till köket och sen flytta resten av möblerna.

Problemet var bara att Sandra inte kom. Jag väntade, och väntade, och väntade. Men hon kom inte. Tillslut ringde jag och då skulle hon snart CYKLA hemifrån Gärdet till mig i Skanstull.... Det kunde ju inte hon veta att jag satt och var desperat efter hennes hjälp.

Tiden gick och jag började få allt mer bråttom att hinna flytta ut allt till köket och hallen. Jag skulle ju på kosert på kvällen och sen skulle jag få en nattgäst och eftersom man inte ens kunde se en skymt av soffan där hon skulle sova började jag bli aningen stressad. Efter att ha konstaterat ca 9 gånger att jag inte kunde ta kylen sjäälv på pirran blev jag totalt desperat. Jag behövde hjälp och jag behövde den nu. Eller, då alltså...

I min desperation sprang jag ner på gatan för att se om typ Dolph Lundgren eller någon annan av samma kaliber råkade gå förbi just då. Detta upprepades ca tre gånger. Fjärde gången fick jag syn på två übertatuerade hårda killar som satt utanför...ehh...ja.... tatueringsstudion som ligger i vårt hus. De rökte och såg allmänt tuffa ut. Men nu hade jag ingenting att förlora.

Jag gick fram till dem i min blommiga sommarklänning och drog en lååång harang om min kyl, mitt nymålade kök, min vän som inte kommit och att jag fixat en pirra och kunde de kanske hjälpa mig...?

Under hela harangen tittade de på mig och log roat. Efter att jag var färdig med min harang tittade den ena kille på den andra och sa på den mest fantastiska irländska: "She looks really pretty and I understand she´s all desperate for something, but what does she want?" Varpå den andra killen säger: "She wants us to move a fridge".

Och utan tvekan reser sig dessa två underbara män upp, slänger ciggen och traskar med mig upp till min lägenhet där jag stressat börjar rulla ut all golvpapp igen så att de inte ska smutsa ner mina nya golv. Under tiden frågar irländaren ifall kylen är full med öl, vilket jag tyvärr får medge att den inte är.

Fem minuter senare står min kyl i köket. De använde inte ens pirran. Sen tyckte de att jag ska komma och tatuera mig nån dag och de sa jag att jag kanske gör. Inte vill de ha nån ersättning för mödan heller trots att de burit och stånkat och kånkat. Men det fick de iaf. Idag lämnade jag sex stycken dyra, fina ölflaskor till dem och då blev de glada och förlägna på samma gång. Goa killar det med! Tänk va många nya, trevliga karlar jag bekantat mig med i mitt område. På en och samma dag!

Sen kom ju Sandra tillslut och var en ovärdelig hjälp i att fixa i ordning det sista och jag hann nästan klart innan jag fick springa och se Rufus Wainwright med Anna-Lill, Emmelie och Alex. Och sen kom Hanna och sov hos mig och jag hann städa undan det sista. Och nu....

...nu är det faktiskt RIKTIGT fint här hemma. Iaf fall i köket och i stora hallen. Snart ska jag visa bilderna.