Gårdagen var den mest strapatsfyllda på mycket, mycket länge.
Jag kan ännu inte fatta att allt som hände igår verkligen hände på en och samma dag.
Det började med att jag gick upp tidigt och såg mig omkring i mitt bombnedslag till hem. Jag visste att innan klockan 18 var allt tvunget att vara färdigt. Det var bara att sätta igång och jag började med att vitlasera, finputsa väggarna, dammsuga, ta bort alla tejp och all papp från golvet, börja flytta uta möbler i lägenheten efter att jag noggrant satt på nya möbeltassar. Sådär höll det på i några timmar.
Sen skulle min kompis Sandra som är hemma från Sydney en mycket kort stund komma förbi och hon sa att hon kunde hjälpa mig flytta ut kylskåpet och bokhyllan ur mitt sovrum. Innan det var gjort kom jag liksom inte åt några andra möbler att hämta ut. Så jag bestämde mig för att gå ut och leta efter en pirra. Ni vet en sånhära grej på två hjul som man kan lasta saker på och köra runt med.
Sagt och gjort. Det första stället jag kollade med var gubbarna på min skivaffär nere runt hörnet. Världens coolaste snubbar. Det är en pyttepytteliten affär, fylld med GRYM musik, de häftigaste filmerna och några utvalda böcker. De kan dessutom allt om all musik känns det som. Oftast är det några andra gubbar eller grabbar där som fikar och snackar om basgången på nån Clash-låt eller liknande, och så även den här gången. Jag gick omkring en stund och kollade alla fina skivor, lyssnade på musikpratet och bestämde mig tillslut för en Willie Nelson-platta. När jag betalade i kassan fick jag höra att den var ett mästerverk och Klasse pratade så passionerat om låtarna och produktionen att han nästan fick tårar i ögonen. Finaste affären.
Dock hade de ingen pirra och det var ju DET som var mitt mission. Däremot fick jag tipset av Klasse att en snubbe som heter Sydney som hade nån skum affär i en källare kanske kunde ha en. Jag skulle fråga honom om jag vågade... Han såg tydligen lite märklig ut antydde Klasse.
Well, well. Jag behävde ju en pirra, så jag gick dit. Hans affär ligger snett mittemot min lägenhet och jag har ändå aldrig varit inne där. Inte så konstigt etersom det var ett SUPERMÄRKLIGT ställe. Ett gammalt garage med streetwear och gamla bilar. Och typ en fotostudio och ett kontor... Det första som hände när jag kom ner i den dunkla lokalen var att typ nio olika hundar sprang fram och skulle hälsa. Tur att jag inte är hundrädd. Ingen människa syntes först till. Sen såg jag en ung kille lite längre bort. Han verkade höra hemma där, men när jag sa hej vände han bara bort huvudet och gick in på det skumma kontoret. Då kom istället en lite äldre man ut som jag direkt förstod måste vara Sydney. Han hade silvergrått hår, litw dåliga tänder och långt, långt silverskägg med flätor i, men ingen mustasch. Han var extremt fåordig och när jag berättade mitt ärende nickade han bara först och började gå runt och leta i den stora lokalen. Ganska snabbt hittade han den men när jag började överrösa honom med tack sa han bara: "Vänta lite! Jag måste pumpa däcken." Och så gjorde han det. Under total tystnad. Schysst kille. Och märklig.
Jag gick därifrån glad i hågen med min pirra och tog hissen upp till lägenheten.
Fortsättning följer....
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar