Kommer ni ihåg i skolan när det fanns lite coolare och lite ocoolare gäng?
Hur glad och stolt man kunde känna sig om nån i det coola gänget sa hej till en och stannade och pratade en stund (vilket gäng jag alltid har tillhört hoppas jag härmed går fram med nödvändig tydlighet). Idag har jag känt så typ tre gånger.
Att en människa jag ser upp till och nästan inte trott finns på riktigt, sagt hej till mig och pratat som att vi är jämlikar.
My God va cool jag kände mig när den snygga, blonda dansgurun (hon med the killer-abs) från den kända dansgruppen stannade och småpratade lite.
Nu är jag så trött att jag kan tänka mig att somna i ett badkar med kackerlackor.
oj då blir det inge träning antar jag? höhö. Godnatt cooling!
SvaraRaderaOj, vad gör du om dagarna?
SvaraRaderaVar det en studs-tjej månne?
SvaraRaderaAnna-Lill: Nä, sorry, jag däckade. Förlåt att jag inte hörde av mig!
SvaraRaderaMarie E: Ja, du, snart ska jag berätta. Nu åker ni snart! Jag är så fett avis! Hälsa Joel!
Fredrik: Det var en studs-tjej indeed. Den studsigaste av studstjejer you know!
åh, jag kommer ihåg hur kär jag va i henne när man försökte se ghetto ut längst bak i danssalen i tonåren... tro inte att jag inte lyckades! FETT ghetto med jazzdojor, obefintliga muskler, rödlätt kalufs och tonårsakne... varför SÅG hon inte mig, Jossan? Varför??? /m
SvaraRadera