Lite överraskning på en söndag

Ok. Ännu en sjukt dålig blogghelg. Jag kan ju skylla ganska mycket på att min monilkamera gått i graven och inte kan ta bra bilder alls. Och då är det liksom plötsligt mycket krångligare att blogga. Men jag tog man vanliga kamera med en lite bit igår iallafall.

Det började med att jag väckte kärleken min med lite frukost på sängen. Såhär nyvaken har man ju faktiskt lov att se ut ca en minut efter att man vaknat. När jag skrev lite frukost så menade jag det. Den där lilla frukosten var nämligen bara en muta. Min kärlek är väldigt bra på många sätt, men är det nåt han verkligen inte gillar är det att behöva göra något på fastande mage.

Därför fick han kaffe, yoghurt och knäckemacka. För sen tyckte jag att vi skulle gå en rejäl promenad till Hornstull och äta så mycket mat att vi inte skulle behöva äta mer på hela dagen sen. Det är alltid roligt med överraskningar.

När vi ses så sällan är det ju viktigt att göra mysiga grejer. Strands brunch är inte så billig, men det fick den vara värd.

Som sällskap hade vi dessa efterlängtade snyggingar som äntligen kommit hem från sin bröllopsresa.

Efter en orgie av nudelsallad, revbensspjäll (min favvis), kycklingklubbor, grillad majs, bröd med tapenade och massa röror, glaserade ugnsrostade grönsaker, chokladkakor, morotskaka, muffins, oliv och tomatsallad och diverse andra saker var det dags för la grande finale VÅFFLORNA (Roberts favvis).

Precis lagom till ett par lediga platser bredvid oss kom Marcus och Isa förbi. Isa har jag ju inte sett på hundra år så det var ett mycket kärt återseende.

Robert är så omtänksam. Han ser allt som oftast till att se ut såhär på kort så att jag får se gulligare ut bredvid. Dessutom fattar ingen utomstående hur snygg han egentligen är, så jag får ha kvar honom för mig själv!

Jag tror att vi satt i typ tre timmar.

Nic är en såndär sötnos som kan ha vitt på sig utan att spilla...

Men jo.. här fick jag ju en fin bild iaf. Och nu är han i Malmö igen. Typiskt.

Heja Ida!

Igår kväll såg vi det sprudlande popbandet You say France and I whistle på Debaser Medis. Min grymma och vackra kusin Ida är sångerska och spelar alla typer av instrument i det här underbara kärleksöverösande bandet. Det var massor av fina gamla vänner och bekanta i publiken men tyvärr var jag lite trött och inte helt pepp så vi stannade inte så länge efter att spelningen var slut. Men herregud va bra de var! Världens bästa glada live-spelning.

Och jag är inte den enda som tycker att de är fantastiska. Klädjätten GAP har fått upp ögonen för You say France.. och nu ska de använda deras låt Cats i två år som reklamlåt! Fett!

Lite kul lite tufft

Hej kompisar. Det är bättre nu. Lite upp och ner sådär, men mycket bättre. Igår kväll kom Robert tillbaka och det firade vi med räksallad och en halv flaska bubbel. Det är klurigt med distans, men härligt när man väl får ses. Och nu är det bara att vänja sig. Strax börjar vår turnévår. Det kommer bli mycket farande. Väldigt mycket. Men det kommer bli kul. Och tufft. Och kul.

Var finns ett hål jag kan slukas in i och gömma mig ett tag?

Idag rann hoppet ur mig.

Jag vet att jag är en bortskämd snorunge som känner så och som dessutom publicerar det på min blogg. Hur många människor finns det inte därute som har hundra gånger värre problem än jag?! Alldeles för många. Men jag känner mig alldeles nere och känner att det kanske kommer genomsyra den här bloggen ett tag framöver. Eller så gör det inte det. Jag vet inte. Just nu är jag bara alldeles tom och ganska svart inuti.

När jag blir ledsen kan jag i korta stunder bli en överreagerande drama-queen. Inte så utagerande, men i mitt eget huvud. Jag ser alltid värsta tänkbara scenario i huvudet. Så även denna gång. Men snart kommer det ju vända. Det gör det ju alltid. Visst? Just nu känns det ju bara så tungt att jag inte kan se det.

Som tur är har jag världens bästa mamma och en blixtvisiterande syster från Göteborg som jag tagit tillflykt till ikväll. De finns här för mig med mjuka händer, tröstande ord och fantastisk hemlagad mat. Här skulle jag vilja stanna ett tag och gömma mig för världen, men imorgon ska jag jobba igen.

Vissa av er som läser vet på ett ungefär vad som hänt, några få vet vidden av det hela och till er andra kan jag säga att jag kan berätta om några veckor.

Sudda, sudda, sudda, sudda...

Nu ska jag lägga all kraft och energi på att vända den här dagen till en bra dag. Jag kom upp i tid. I riktigt jäkla bra tid till och med. Hade tvätt som skulle vikas och tas upp ifrån tvättstugan och det var nästan bara mysigt att stå där nere och vika lite. Det kom en granne i samma ärende och inte förrän hon gått därifrån så fattade jag att hon råkat ta MIN ikeapåse! Jag fick springa upp och leta ny påse och så ner igen och packa i ordning. Då hittade jag inte mina sporttights som jag behöver ikväll. Hinner inte hem efter jobbet så jag var tvungen att ha dem direkt, men de var borta. Med denna irritation i kroppen fick jag kuta med all packning till tuben (en tidigare än vad jag brukar ta, eftersom jag skulle äta frukost på jobbet), bara för att PRECIS missa den. Tio minuter till nästa. Tio minuter att bara sitta på perrongen istället för att leta tights eller äta frukost eller nåt annat mer värdefullt. Kom igen nu onsdag, work with me!

Godnatt

Efter en rätt så innehållsrik jobbdag med både rep, fix, bygg och en trip till den grekiska kolgrillen har jag spenderat kvällen i utomordentligt sällskap hemma hos Lillan och Keba. Tillsammans tog de det eminenta beslutet att återuppliva våra gamla tisdagsträffar. Varje tisdag förr i världen träffades vi ett gäng och myste tillsammans. Åt onyttigheter, lekte lekar, kollade So you think you can dance och pratade strunt. Det var underbart att få göra detta igen.

Sen jag kom hem har jag hängt tvätt och förbannat mig själv för att jag är så dålig på att komma i säng, på att blogga och på att förbereda mig inför audition nästa lördag. Men allt har sin tid. Nu är det till exempel sängtid. Fast jag inte har den minsta lusst att gå och lägga mig ska jag ta ett moget beslut och göra det iallafall. Vi ska ju för tusan spela föreställning imorgon kl. 10. Godnatt med er.

Det är kärlek

Kärlek är att låta två vattenglas stå kvar på köksbordet odiskade, bara för att det ska finnas kvar ett konkret tecken på att vi egentligen är två. Det är kärlek. Eller var det lathet?

Åh denna ljuvliga måndag.

Det är inte ofta jag går hemifrån och har glömt något viktigt nu mer. Men nu i morse, när jag var så stolt för att jag var tidig och glad för att 3:an, som går precis utanför dörren, kom precis när jag kom, så hade jag glömt busskortet hemma i min andra jacka. Idiotiskt. Men tur i oturen var ju att jag inte hunnit ända till tunnelbanan när jag upptäckte det. Så någonstans fanns det ju en mening med det. Jag bestämde mig iaf för att totalt bortse från denna händelse eftersom den här veckan ska vara en fantastisk vecka. Basta!

FAN.

Men ÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHH!
Jag skrev ett låååååååååååååååååååååååångt inlägg som försvann. Orkar inte lägga upp det igen. It´s gone and puts väck. Lägger upp det sen. Fan.

Inlägget som försvann f.d. Kulturveckan

Vad har jag egentligen haft för mig de senaste dagarna? Jo... vi i ensemblen på Ung utan Pung har jobbat som små svin MEN emellan jobben har vi faktiskt haft en hel del galej också. Här är ett axplock av bilder från de senaste dagarna. Sol är härligt... Särskilt i ögonen när man är på väg till IKEA med ensemblen för att inhandla ny rekvisita och scenografi.

Två undersköna damer just framkomna till Kungens Kurva där vi spenderade en heldag.

Minkan och jag hade skoj hela dagen, men i slutet blev vi nästan lite övertrötta och skrattade så att jag fick ont i huvudet.

Lite oroliga blev vi för att vi inte skulle hinna fixa allt.Framme i Högdalens Centrum var det Linns tur att trampa i ett djupt hål.

Dagen efter spelade vi föreställningen Chilla eller Tjalla. Första på året. Men det gick hur bra som helst och kändes superkul,

det tyckte även snyggingarna i baksätet. Mina golden girls. Paula och Linn.

Sen på kvällen samma dag var det dags för veckans första kulturupplevelse. Nämligen Romeo och Julia på Göta Lejon. Jo, jag hade ju redan sett den på nyårsafton, men det hade inte 15 av mina kompisar. Så vi gick dit allihop. Världens bästa Marcus hade fixat fina platser. Och sen gav vi oss av till Verona.

Om föreställningen kan jag bara säga detta: Jag älskar den! Den är så oerhört annorlunda från det man vanligtvis ser på Sveriges musikalscener. Casten är briljant. HELT outstanding faktiskt! Lisette är så suverän som Julia. Naturlig, passionerad, tuff och vacker. Hon är verkligen en fulländad musikalartist. Även Måns är riktigt, riktigt bra i sin roll. Ännu bättre än på premiären. Hela förestälningen har liksom lyft ett snäpp sedan nyårsafton och nu satt jag mest och gapade hela tiden. När vi såg i torsdags hade Lisette 39 graders feber men körde på som en ångvält. Hon gav verkligen ALLT. Och det gjorde alla andra också. Jag är så oerhört imponerad av dem alla. Gå och se den för tusan!

Efteråt var vi såklart tvungna att ta en idolbild med en idolbild... Karins bedjande blick på Måns skvallrar lite om hennes hemliga crush... (oj, nu outade jag den visst kakan..)

Killarna gav sina mest musikaliga poser... Hmm, ni får nog öva liteeee.

Yai-li och Keba visade sina million dollar-smiles. Om man nu ändå hade ett sånt!

Om det nu inte ser ut så på bilden så kan jag berätta för er att Lillan och Keba ÄR väldigt kära i varandra. Och de är mig väldigt kära också.

Dagen efter den fantastiska R o J, var det dags för veckans andra kulturupplevelse.

Tunnelbanan! Nä, jag skoja bara. Efter jobbet tog sig Pungens ladies till Östermalmstorg för att se Lilla Sjöjungfrun på Dramatens stora scen med Robert Noack i rollen som prinsen.

De ser inte så pepp ut, men det var de. Jag svär.

Jag ringde och styrde upp var vi skulle hämta ut biljetterna.

Jag har ju redan sett Lilla Sjöjungfrun, även den på premiären, och redan då tyckte jag jättemycket om den. Den här gången var den dock ännu bättre. Det är så sällen jag ser riktigt bra barnteater. Men det är verkligen den här. Oerhört bra till och med. Spännande, lagom läskig, utan pekpinnar och moralkakor, ganska könsneutral, med underbar underfundig humor (både för stora och små) fantastiskt visuellt vacker och inte sockersöt. Kajsa Giertz har regisserat och eftersom hon är koreograf i grunden är föreställningen oerhört innehåller den mycket dans och även lite musik och sång. Ensemnlen är underbar. Man kan inte annat än älska Malin Ek som farmor och havshäxa och Ellen Jelinek är så grym som en tuff och modig hjältinna. Om det är nåt jag ska ge kritik är det väl att det pratsjungs lite väl i vissa av sångerna. Det funkar ibland men hade varit kul att få lite variation så att inte alla sånger blir pratade.

Robert var alldeles strålande som prinsen. Han stod där på stora scen som vore det världens mest naturliga sak i världen. Han dansar och sjunger helt grymt men det visste jag redan. Det som verkligen imponerade på mig mest var hans naturliga sätt att agera och hur hans komiska eminenta timing kom fram så bra. Jag är stolt som en tupp. Och för er som tror att jag är partisk kan jag bara säga att... nej, det är jag inte. Och det vet de som känner mig. Jag praktiserar en ganska tough love. Om jag inte gillat detta hade jag sagt det. Men, som sagt, det här gillar jag. Big time. Ni måste helt enkelt gå och se Lilla Sjöjungfrun, och gör det snart. Särskilt ni med barn.

Min fina kollegor var lika imponerade som jag.

Såhär söt är Robert i smink och sin tuffsiga prinsperuk (men med sin egna svettiga t-shirt).

En annan snubbe som är både söt och begåvad är Paulas kille Kalle. Honom träffade vi upp efteråt på musikhögskolan där det var pub och lite jam. Det var en oerhörd kvalitetsskillnad på de olka gängen som gick upp för lite spontana jam. De flesta kunde köra en låt fram tills det kom ett stick eller en refräng och då tog det tvärstopp... Lite märkligt kan man tycka. Men sen gick Kalle och hans polers upp och jammade lite.. Jammade och jammade, det lät typ som om de övat in låten i typ tre månader. Så sjukt grymma var de. Billig öl och trevligt sällskap gjorde det till en mycket trevlig kväll.

Vi tog en hel del tema-bilder, men jag kan inte riktigt komma på vad det här var för tema?

Här snodde Jacob min apa på temat zoo.

Paula och Kalle gjorde ett strålande jobb på temat Mallis -95. Lite för snygga bara.

Det var en härlig början på helgen eftersom veckan varit lite seg. Nu är helgen dock slut. Robert är på väg till Malmö igen. Hoppas nu innerligt att denna vecka blir superkul

Den sega veckan trular på.

Vilken tur att jag har så goa kollegor! Idag har jag nämligen varit ganska trött. Vi har flängt runt hela dagen, så det är inte så konstigt att vi blev lite sega i huvudet tillslut.

Den här veckan har ju inte börjat lika stålande som föregående vecka, med undantag för en oerhört trevlig kväll igår. Jag försöker ändå hålla på de rutiner jag skapade förra veckan och det går väl ok. Diska är ju ofantligt tråkigt. Och när man inte kan dela upp det så att en lagar mat och en diskar så blir det ännu tråkigare. Eller, egentligen är det inte själva diskande som är värst. När man väl börjat tycker jag att det är helt ok. Men det är tanken på den odiskade disken som jag verkligen inte gillar.

Nu är dock musklerna lika trötta som huvudet, tänderna borstade, linserna uttagna, disken diskad och sängen står redo (och tom) att ta emot mig med öppna... eh... öppet...överkast.

Sprang på både Carro från Jakten på Julia och Alexander Stocks idag. Väldigt längesen jag såg någon av dem. Roligt att träffa fina personer när man minst anar det.

Men nu. Säääängen.

Hurra!

Ååååh, hur kunde jag vara så dum att låta världens finaste Marit och Lisette vara här hela kvällen utan att ta en endaste bild?

Vi hann helt enkelt inte med det, för det var så oerhört mycket som skulle avhandlas. Jag har saknat dessa två så galet mycket och det var inte förrän vi sågs nu som jag verkligen kände HUR mycket det var. Vi sågs vi halv sju och har babblat oavbrutet till midnatt. Om vi inte skulle upp och jobba imorgon hade vi kunnat fortsätta hela natten känns det som.

Thaimat från experterna över gatan, två flaskor vin (varav Liz drack ca 1/10 del), 1 stenugnsbakat bröd, tre goda ostar och ett stycke födelsedagstårta hann vi få i oss mellan pratet också.

Nu känns det alldeles tomt när de har gått. Nån liten ångest i kroppen sådär. Kanske för att jag är ovan att vara allena eller så har det med nåt annat att göra. En sjukt mysig kväll har jag iaf haft. Och det helt tack vare Marit och Liz.

Och nu är det Marits födelsedag! Grattis, grattis , grattis underbara, roliga, smarta, vackra och härliga du! Vad glad jag är att vi är kompisar!

Casual tuesday

Idag är det casual tuesday på jobbet. Iaf enligt Minik. Synd att han inte jobbar på bank.

Början på vecka 3

Oj vilken måndag.

Det var lite segt i huvudet idag och jag var inte lika målmedveten som förra måndagen. Men det tog sig och nu efter jobbet har jag rört lite på mig och sen provat yoga på SATS. Det är ju inte riktigt min grej det där med yoga men det var ganska skönt den här gången. Kanske för att jag var ordentligt varm, eller för att den inte var lika avancerad som en viss annan yogaklass som en viss Denise hade med oss ibland på morgonen under Jakten på Julia. Så nu med mat i magen är jag ganska tillfreds igen.

Nu grinar jag mig igenom Idrottsgalan. Hur kan man inte grina under Idrottsgalan? Såna sjukt bra prestationer och alla känslor är liksom utanpå. Alla tillbakablickar på årets stora idrottshändelser, och på historiska ögonblick som Stenis alla superåk. Åhh, jag blir alldeles blödig. Det jag ser fram emot nu är en ordentlig underhållning av Romeo och Julia-gänget. Sedan jag började titta har underhållningen varit lite sisådär... Forever Young liksom... Njae..

Snart är det måndag

Snart är det måndag igen och då är det jobbdags igen. Jag tänkte visa lite av hur våra jobbdagar ser ut när vi inte är på kontoret och skriver och repar. Till exempel så är vi ju ganska mycket ute på turné. Sedan juluppehållet har vi bara spelat en gång dock. I Köping. Då såg det ut såhär. Först åkte vi ju vår vita Merca-buss dit. Där får vi plats hela ensemblen och i lastutrymmet får hela vår utrustning plats. Just den här dagen var jag och Viktor glada i framsätet.

Paula och Linn var söta och glada i baksätet. Såhär ser Paula ut när man ber om en attraktiv-look, hon har det ju som i en box. Fotomodell som hon är.

Just denna spelning hoppade Bill in istället för Peter eftersom Peter snart ska operera sin onda axel. Snart får vi dock klara oss utan både Peter och Bill eftersom vi ska bli en femmanna-ensemble.

Bill testar kostymen inför ett lättklätt litet nummer.

Vi fick ändra i nummerordningen lite precis innan spelningen och det var klurigt att komma på vad som skulle strykas. Det slutade med att vi bara strök ett nummer.

På väg hem trampade lill-minstingen Minik ner i en snöhög bredvid lastbryggan. Innan vi hjälpte honom upp var jag tvungen att ta några kort.

Värsta hålet.

Förrförra veckan spelade vi in lite kortfilmer för ett projekt för mellanstadiet.

Här är världens roligaste Jon.

Minik, och Paula bakom kameran och fina Klara spelar tjej som blir utsatt för nätmobbning.

Vi var hemma hos Paula och spelade in lite. Väldigt mysigt.

Linn visar vad man ska göra på filminspelning. Vår f.d. praoelev Elin var med också.

In action.

Till sista scenen fick jag sköta ljudet. Det var väldigt roligt att lära sig lite om det.

Men än är det inte måndag, men jag önskar nästan att det var det, för nu är det tomt igen. Med risk för att bli tjatig så är det jobbigt det här med avsked. Men nu ses ju jag och min kära varje helg så jag kan verkligen inte klaga än.

Nyss var han här i min soffa och nu är han på planet till Malmö. Det här är världens mest cheesy sista bild. Men jag bjuder på den.