Himlen kan vänta... jag har inte sett det programmet tidigare men tittar nu på något slags "Hur gick det sen-program" och bölar som en liten gris. Tänk vad människor är starka. Tänk vilka jävligheter folk går igenom och ändå orkar kämpa och finnas och skratta och vara glada. Det här var nästan lite mer än jag klarade av just nu.
Efter att otränad ha dansat som en toka igår så kan jag knappt röra min lekamen idag. Ryggen och nacken fick ta absolut mest stryk och jag skulle gärna haft stödkrage på mig under resten av veckan.
Det är svårt att känna sig på topp den här tiden på året. Det ska man försöka komma ihåg och vara snäll mot sig själv. Tyvärr blir bieffekten av att inte vara på topp att jag slarvar med allt. Min lägenhet är stökig och smutsig. Jag har i princip slutat träna och äter skit varje dag och jag gör ingen av de viktiga saker jag borde göra. Usch, jag gillar inte detta. Dags att komma igång igen. Börjar jag med nåt kanske det andra kommer av bara farten.
Det är om att jag skrivit det här inlägget! (förutom delen med dans & träningsvärk) Grät också som en liten nasse & har funderat sen kl.15.00 om jag inte borde träna/städa/fixa/sjunga... här sitter jag nu, klockan är 22.15 & jag har inte gjort nåt av ett. Men man ska va snäll mot sig själv, det ska man!
SvaraRadera