Die Hard, det har jag.

Tröttheten är nästan öronbedövande. Det är som att jag hör min egen trötta kropp skrika.

Idag har jag haft en fruktansvärt lång dag. Rolig i många avseenden, men lång. Jag är en sjukt dålig väntare. Att vänta på saker är inte min grej liksom. Att vänta på nåt som man inte ens vet vad det är är VERKLIGEN inte min grej. Tyvärr kan jag inte bli mer specifik än såhär just nu eftersom jag inte får prata om vad jag varit på. Dagen har dock lämnat mig utpumpad på energi och med ett huvud ännu mer fyllt av svåra beslut att ta. Våren är minst sagt rörig och oviss.

Som tur är kan jag varva ner lite med en gammal favoritfilm: Die Hard på femman. Finns inget som gammal hederlig 90-talsaction.

Önskar bara att Robert var här nu. Den här veckan kommer bli lång och tuff.

Tänker på min kära kära vän Anna-Lill och fina fina Keba. Skickar alla goda tankar jag kan.