Inte ens halloumi

Alltså. Magsjuka suger verkligen. Det är vidrigt att ha ont överallt. Varenda muskel och varenda led ömmar och gör ont. Jag kan varken sitta, ligga eller stå utan att vilja byta ställning varannan sekund. Ingenting är bekvämt.

Och att inte kunna eller vilja äta... Det är banne mig en förbannelse. Det brukar ju vara det bästa jag vet, men idag blir jag inte sugen på ens det godaste av det goda. Tänkte att när jag slutat må direkt illa skulle jag unna mig nåt gott, men trots att de flesta kräkreflexer slutat ta över min kropp var femte minut så är jag inte sugen på någonting.

Inte ens Halloumi (osten, Becka...).

Nu har jag ringt finisarna på jobbet och de tycker att jag ska vara hemma en dag till. Det är väl lika bra, men det är så outgrundligt tråkigt att vara hemma utan att kunna göra nåt. Inte ens mysa framför en film funkar för det gör för ont i ryggen. Sabla virus.

Nyss fick jag dock prata med ett av våra finaste barn på dagis som gillar att hinna fram till telefonen före fröknarna...

-Hej Josefin!
-Men hej Victor! Är det du?
-Ja, det är det. Det tycker väl du är roligt?

Sen hann vi inte prata mer innan fröken C fick napp på telefonen. Men han hade ju rätt, det var väldigt roligt. Oftast brukar han hålla på med en låtsastelefon och det är alltid samma scenario:

-Josefiiiin, det är telefon till dig.
-Jaha oj, är det? Vem är det då?
-Det är din kompis, han har blivit biten av en hund!

Alltid, alltid, alltid har min kompis blivit biten av en hund, ibland får jag prata med kompisen, ibland med kompisens mamma och ibland med själva hunden. Det är, som ni förstår, alltid lika roligt.