Den endaste dagen

Nu är den snart slut.

Min enda lediga dag under januari.

Herregud vilken vecka jag lagt bakom mig.

Herregud vilken månad jag har framför mig.

Till alla som försökt få tag på mig under veckan som gått vill jag bara säga: Förlåt. Vi har varit på teatern från tio till midnatt flera dagar under veckan. Det har varit underbart roligt men också slitigt för kropp och psyke. Mest för att bristen på sömn blivit så påtaglig.

Igår var det slutligen premiär och det blev en tämligen lyckad sådan. Tyvärr gick genrepet för publik ännu lite bättre, det var lite premiärnerver för oss allihop här och var, men nu känns det som att vi bara kommer bli tryggare och tryggare och bättre och bättre. Det är en sjukt bra revy faktiskt och jag är stolt över att vara med i den.

Denna, min enda lediga dag i januari, började med att jag och Robert sov. Många timmars förlorad sömn togs igen denna förmiddag, och det var obeskrivligt välbehövligt. Sedan åt vi frukost på Café String och åkte därefter direkt till teater Tribunalen där vi såg den sista av den fabulösa föreställningen om soldaten Svejk. Lisa Larsson och Gustav Bloom, två fina vänner var med och glänste alldeles fantastiskt. Synd att jag inte hann tipsa om den innan den spelat färdigt.

Nyss var vi hemma hos Lillan och drack te och myste. Jag har saknat henne. Och flera andra vänner. Känns som att jag inte hunnit umgås ordentligt med någon på länge. Och tyvärr ser det inte ljusare ut...

Imorgon börjar jag jobba heltid januari ut på Morkullans Förskola. Det kommer säkert bli roligt, men eftersom vi spelar varje helg så betyder det noll lediga dagar. Förhoppningsvis kommer jag klara det galant och ha massa energi och ork till att både ta hand om hemmet och träffa kompisar och öva munspel och träna och laga god och näringsrik mat, men just nu är jag jättenervös att jag kommer att vara ett vrak inom fem dagar.

Det som verkligen ligger tätast i hela hjärnan just nu är dock ångesten. Ångesten för att han ska åka imorgon. Jättetidigt på morgonen går hans tåg till Malmö och då är han inte längre här för mig att ta på, att skratta med, att drukna i, att lyssna på, att leka med, att pussa på, att hålla handen med, att somna och vakna bredvid. Han som är min finaste. Han som jag vill vara med varje minut. Han som är mig så kär som livet. Hela dagen har vi gråtit båda två och egentligen är det så dumt för vi har ju haft det så lyxigt. I hela tre veckor har vi spenderat varendaste dag tillsammans. Vi har kunnat göra sådant som alla andra som är galet kära i varandra gör, utan att behöva vinka hej då efter två dagar. Det har varit fantastiskt och underbart och bäst. Men nu gör det plötsligt så mycket ondare i hela kroppen att det ska ta slut. Inte slut slut förstås. Men slut för den här gången. Nu blir det telefondater och dagdrömmande igen, och visst det är fint. Men det är inte samma sak.

Vi turas om att påminna varandra om att våren kommer gå fort. Att det kommer bli ljusare. Att allt kommer bli lättare. Att det snart kommer att vara sommar och vi snart kommer att vara lediga ihop. Men just nu känns det bara klumpigt i halsen och brännigt bakom ögonlocken och ont mellan revbenen.

Men det är ett bra nytt år. Det skall icke förringas. Kanske det bästa. Vi får se. Med en bra strategi, med mycket mat och med mycket sömn kommer januari att vara en fantastisk början på detta år. Vem vet vad som väntar bakom hörnet.