Jo... Sus har kanske rätt... Det kanske är distansförhållandet som gör mig smådeppig.
Det är så konstigt att inte känna igen sig själv och sitt sätt att reagera riktigt. Jag är surig, nere, irriterad och gråtig då och då under dagen, och sen är det puts väck och allt är bra igen i några timmar. Det är inte pms och inte p-piller och inte graviditet. Nu har jag varit ute i solen en hel del och äter bra och sover väl ok... Och visst, det är mörkt och kallt och halkigt, men det har jag aldrig blivit personlighetsförbytt av förr.
Så kanske är det så simpelt och samtidigt så svåråtgärdat att jag inte riktigt har vant mig (och kanske inte kommer att göra det heller?) vid att Rob har flyttat ut och ända ner till Malmö och våran vardag tillsammans inte längre finns. Det är ju rätt mycket tuffare att sköta allt hemma alldeles själv och dessutom utan kramar.
Hmm, jag får tänka ut nåt riktigt smart här... För jag trivs inte alls med att vara på ett så ombytligt humör. Tips välkomnas med öppna armar (och öppen mun ifall det är nåt tips som innehåller tröstätning).
Dagens eeeeeuuuuuuww, ger jag till kvinnan bredvid mig i bastun nyss som både filade fötterna och klippte naglarna därinne. Nej. Det var inte det fräschaste jag varit med om.
Blä! Jag skulle ha lämnat bastun på en gång! Uscha!! Sånt där är sånt man inte ens talar om att man gör! Blä blä blä!
SvaraRaderaJag tycker du ska följa med och ta en öl imorron kväll, det kanske hjälper att få säga hej till några ALV-are? (Det blir väl typ Mattias och jag vad det verkar som) Pelikan kl 20.
Annars är väl långa promenader i solen, fikapauser med vänner och mat det som gör en glad. Klychor och jag som aldrig haft ett distansförhållande ska inte komma med råd.. Men Skype, det är bra och kul. Då kan du sitta och göra grimaser för Robert i webcamen om veckokvällarna och sen skratta åt det när ni väl ses? Skypefrukost brukar jag ha med syrran, det är fint.
Ok jag har ett förslag som innefattar både öppna armar, kramar och tröstätande. Vad sägs om brunch/lunch imorgon? Jag ringer när jag har vaknat. Dessutom kan jag ju passa på att berätta för dig vilken fantastiskt människa du är och att jag tycker väldigt mycket om dig.
SvaraRaderaUäck!Inte OK! INTE OK! alltså det där med fötterna.
SvaraRaderaOm du deppar ihop totalt finns jag en t-banestation bort, redo med en kaffe och två öron =)
Hahaha, skänt att jag inte är ensam om att höja på ögonbrynen om fotbastukvinnan... Och tack fina goa ni för era öron, armar och fina ord. Kram!
SvaraRaderaMen hur verkade hon i ovrigt, fotbastukvinnan - glad eller deppig? Kanske hon vet nat som inte vi vet? Hemligheten bakom hur man slipper februaridippen... vem vet?! Enda sattet att ta reda pa det: tag fotfilen och nagelknipsaren med dig och ga ogenerat ner till badhuset! Rapportera sedan har hur det kandes... och vilka reaktioner du fick!
SvaraRaderaHehehe >:-D
Storkusen: Ja du... Hon verkade väldigt omedveten överlag om att jag också satt i bastun... För när jag kom in så tog hon med sig vattenhinken ut och istället för att fylla den och komma in igen började hon skrubba sig med body scrub i typ en kvart så att det hann bli kallt i bastun. Om hon verkat extra glad och superfräsch (med sitt idoga skrubbande och filande i åtanke) hade jag kanske vågat prova, men efter de agressioner jag själv känt mot denna filerska vågar jag inte riktigt prova känner jag. Vågar du ? Pöss
SvaraRadera