Bilen är hel och ren(en med).

Hej då Gällivare. Nu åker vi genom Porljus (jo, bara ett r) och är snart i Jokkmokk på väg mot Arjeplog. Nyss höll vi på att köra in i en ren, men allt gick bra. Om nån undrar över det förra inlägget så kan jag säga att det blev lite fel... Eller mycket fel. Men jag bjöd på den. Turnén rullar på men nu med en vecka kvar börjar vi få lite hemlängtan. Och jag saknar att läsa era bloggar! Ingen mottagning och ingen dator är en tuff kombination.

Bara ett huvud.

Sol i backen

Ok. Jag ser lite besvärad ut, men vi har det helt fantastiskt. Idag är det strålande sol och varmt och vi har haft flera helt grymma åk. Fjällen är det bästa som finns.

Sol i backen

Ok. Jag ser lite besvärad ut, men vi har det helt fantastiskt. Idag är det strålande sol och varmt och vi har haft flera helt grymma åk. Fjällen är det bästa som finns.

En räddare i nöden

Herregud, vilken ironi att jag skrev helg med ett frågetecken på förra inlägget för det tog sin lilla tid innan vi verkligen kom till stugan igår och kunde pusta ut. Först hittade vi inte stugan, vägbeskrivningen vi fått av stugvården var åt helskotta fel och det tog typ 45 minuter att hitta rätt väg. Tyvärr var rätt väg en backe av is som blev för tung för vår kära tre tonsmerca. Vi for okontrollerat bakåt nerför backen och landade med bilen i ett dike i en driva. Som tur är har jag en fantastisk ensemble utan våp så tre sekunder senare var vi ute och skottade för glatta livet. Det tog rätt lång tid. Vi fick prova att putta, skotta mer, leta grus, skotta mer, slå loss is med delar av dekoren, lägga våra fleecefiltar under däcken för mer fäste... Vi provade allt och klockan blev midnatt och klockan blev mer än midnatt. Vi började bära upp all packning till stugan som jag och Paula tillslut hittade till fots. Resan till Kittelfjäll bjöd på lite mer äventyr än i önskat. Men plötsligt uppenbarade sig en man vid namn Emil. Det var den enda människa vi träffade under hela den här tiden. Av någon outgrundlig anledning var denna Emil ingen vanlig man. Vem som helst hade ju skakat på huvudet åt vårt elände och gått hem till värmen i sin egen stuga. Men inte Emil inte. Han kollade hur vi satt fast och hämtade sin monsterbil, en fyrhjulsdriven Toyota Land Cruiser medan jag med hjälp av andra delar av dekoren fiskade fram våra spännband. Det går inte att beskriva riktigt vad som sedan skedde, men det var som att se ett trick ur en actionfilm. Vi fick ju lirka lite, men tillslut sprängde tre ton vit Mercabuss fullkomligt igenom den stora snövallen och vi var loss! Utan Emils hjälp hade vi stått där än, men istället har vi fått en härlig dag i backen och nu väntar en grym kväll med bastu och tacos i vår superlyxstuga mitt i backen.

Helg!

Kittelfjäll, här kommer vi! Nu är vi lite sega efter kvällsföreställningen men glada ändå för nu är vi lite LEDIGA! Heja oss!

Vilopaus i Storuman

Storuman, det är inte så stort som det låter, men här finns det riktigt trevliga ungdomar som tog emot oss med öppna armar i förmiddags. Nu ligger vi på scenen och vilar lite innan föreställning nr två. Alldeles nyss gick vår bil sönder i kylan och vi fick hjälp att starta den med startkablar... Vi får se hur det går under den veckan som är kvar här i norr... När vi spelat ikväll har vi lite ledigt och då ska vi till Kittelfjäll och åka lite skidor! Gott liv!

Tillbaka?

Äntligen! Jag har inte kunnat blogga sen vi åkte. Mobilen gav liksom bara upp. Men nu har inläggen jag försökt skicka kommit fram, fast i fel ordning... Idag har vi spelat i Robertsfors för en jättehärlig och entusiastisk publik. Sen ställde min fantastiska ensemble upp på att ta en avstickare till Skellefteå så att jag fick träffa min underbara, roliga och coola mormor en liten stund. Det var så härligt att träffa henne att jag inte har ord för det. Hon har vid 87 års ålder fortfarande en stencool humor och skämtar rått om det mesta. Närminnet är det tyvärr sämre med, men hon kom ihåg vem jag var under hela mitt besök och jag önskar att jag kunnat stanna längre. Nu åker vi mot Storuman där vi ska spela imorgon. Jag älskar Västerbotten. Jag vill bo här igen.

I backspegeln och framåt

Här sitter jag i turnébussen och rullar allt närmare ett snötäckt Örnsköldsvik. Vi ska förbi och en bra bit längre norrut. Första stoppet blir min gamla hemstad Umeå. Känns nästan lite läskigt att komma dit. Så mycket har hänt sedan jag sist var där. Kommer nog bli lite känslosamt och sentimentalt, men förhoppningsvis på ett bra sätt. Det absolut bästa jag fick med mig från tiden i Umeå är mina bästaste tjejer, Anna-Lill, Anna, Isa, Emmelie, Charlie och Johanna. Gud vilken tur jag hade som träffade er! Men det är ca två timmar tills vi är framme, och under tiden ska jag lyssna på Joni Mitchell och låtsas att det är sommar och att jag och Robert bor tillsammans i en liten stuga med grönsakstäppa och vilda blommor i trädgården.

Som hemma fast ändå inte

Åh vad störigt det är när man skrivit ett inlägg som försvinner. Igår skrev jag ett långt inlägg om Umeå, där jag bott i två år och dit vi var på väg igår, men allt försvann och jag blev arg. Vi är fortfarande här i Umeå och det är alldeles härligt och vackert men också konstigt och lite coolt. Tänk att jag har bott här. I två år. Och varit sambo. Och fått de bästa vänner i världen. Nu är vi här på jobb. Jag har hunnit rätt mycket idag men inte bara roliga saker. Det tråkigaste var när jag precis missade bussen till Skellefteå där jag tänkte besöka min fantastiska fina mormor. Vi ska strax sova vår andra natt på det underbara Hotell Pilen. Det känns nästan som att vara hemma fast på turné. Men jag saknar min karl. Mycket.

Redo

Ok. Nu tror jag att jag är redo för två veckor i norr. Och då menar jag verkligen norr. Men ve och fasa, jag tappade min vante på busshållplatsen!

Spellistan!

http://open.spotify.com/user/robertnoack/playlist/01mSJCp63lGsjmn7mHsdYj

Här kommer spellistan från förra inlägget som jag inte längre vill öppna och krångla med så jag skriver ett helt nytt inlägg. Hoppas ni gillar listan och banden. Många är nya favoriter och några är gamla favoriter.

Jag hatar dig din söndagsjävel

Söndagar, jag älskar dem när jag vaknar och hatar dem lika mycket när jag ska somna. Idag var vi på Fotografiska muséet. Igen. Vi har varit där ganska frekvent den här hösten och vintern. Det beror nog ganska mycket på mitt årskort som jag fick i födelsedagspresent av fina vänner , men också på att det är ett väldigt bra och fint museum med nya utställningar ofta och väldigt snygga och coola sådana. Just idag såg vi bland annat dessa tre.

Utsikten från restaurangen är också som en utställning i sig. Så vacker och sorglig på samma gång. Eller så blev den bara sorglig för att Robert skulle lämna den här fantastiska staden bara några timmar senare.

Laxsmörgås med potatissallad och rom är ju en rätt somrig rätt men satt perfekt som avslut på muséebesöket.

Lite inspirerad blir till och med en helt okunnig idiot som jag när man går på fotomuseum. På bilden här nedan till höger ser ni den högsta biten av kreativitet inom fotografi jag hittills kunnat uppnå: en diffus bild av en man i rörelse. Ah, jag kommer med största sannolikhet bli beundrad i flera decennier efter detta som den mästerfotograf jag är... Not.

Ute var världen kall och vacker och lite hård. Som att den försökte säga att det är lååååååångt kvar till våren och lååååångt kvar till fredag om två veckor när vi kommer att få ses igen min kära och jag.

Nu har jag haft semmelkalas med mina kära vänner Marcus och Yai-Li för att hinna prata lite innan jag åker på Norrlandsturné i två veckor. Det var härligt att få träffa dem. Tyvärr fick Robert jättebråttom till flyget och vårt hej då kom så hastigt att jag inte hann fatta riktigt att han var borta förrän alldeles nyss. Tänk att det ska vara så djävulskt jobbigt vareviga gång! Jag är så ledsen för er skull också, kära bloggläsare, för ni lär ju ha tröttnat för år och dar sen om att höra om detta varenda söndag. Men jag kan inte hjälpa det. Det tar upp så mycket av min tid att sakna och gå och ha ångest för när hej då-et ska komma. Och nu är det alltså inte bara en vecka vi ska vara isär utan två. Det skär lite i bröstet att tänka på det. Nyss var han här och luktade gott och hade varma händer som smög omkring och lekte och smekte och tröstade och fanns. Och nu är han 10000 meter uppe i luften på väg till ett hem som jag inte ens hunnit besöka.

Nu ska ni få en present av mig. Nämligen en av de bästa och finaste spellistorna jag har gjort. På min spotify har den fått det intetsägande namnet Gos, och på Roberts spotify som jag är inne på nu ser jag att han döpt om den till det mycket mer målande namnet Mys. Nu länkar jag till Robs plylist, men det är JAG som har gjort den bara så ni vet. Hoppas ni tycker om den. Jag älskar den. http://open.spotify.com/user/robertnoack/playlist/01mSJCp63lGsjmn7mHsdYj mys

Och bara så ni vet så vet jag att det här inläggets layout är HELT fucked up, men jag har suttit och trilskats med datorn i en halvtimme nu och orkar inte fixa mer. Det får va såhär fult.

Igår var det en härlig dag

Helgen kom igår och det betyder nu nästan uteslutande åtminstone en pannkaksfrukost med min kära.
Eftersom jag börjat äta så mycket vispad grädde försökte jag hävda min nya tro om att vispgrädde är nyttigt för... ehh... tarmarna. De liksom smörjer tarmarna så att de lättare kan ta upp näringsämnen från andra livsmedel... Denna tes tog jag upp och stötte och blötte med Robert som lyssnade och åt under tystnad...

Sen tog vi understället och mössorna (ja och massa andra kläder men vill ni verkligen veta allt i detalj?) på och begav oss til Slussen där utsikten var fenomenal men för kall att njuta av. Så vi fick titta på varandra istället. Om nån försöker hävda att jag ser rynkig ut så kan jag bara säga... Ja, ok då va faaan. Jag är väl rynkig då!

Sen åkte vi röda linjen till Tekniska Högskolan där vi bytte till min älskade gamla Roslagsbana. Med den åkte vi ut till Bällsta, världens bästa mamma och världens vackraste solnedgång över sjön. Det känns lite som att man är på väg in i oändligheten när man går på Vallentunasjön såhär års.

Trots underställen och mössorna (jag bytte upp min hos mamma) var det satans kallt.

Men vi gick ändå en bra bit och njöt av solnedgången och den totala tystnaden.

Åhh, jag älskar att gå på isen. Roligast var när ett gäng grabbar plötsligt kom utrusande från sin bastustuga vid stranden och bjöd på nakenchock och snörullning à la rövargänget i Mattisborgen.

Efter promenaden hade vi frostat igen både på utsidan och insidan.

Efter bussresa till affären blev det semmelbak. Det bästa som finns.

Och gos med mamma. Också bland det bästa som finns. Egentligen kunde kvällen slutat här, men vi borstade av oss tröttheten och åkte till Göta Lejon där det var schlagerbar. Massor med godbitar var där. Bl. a Annika, Liz, Alex Stocks och Carro Kuhmunen men jag hade inte kameran i beredskap hela tiden, så ni får se ett axplock av några andra godbitar.

Alex och Robbie.

Keba, Markus och galet snygga Lillan.

Jag och Marc.

Och jag, Marc och Paula som inte gick att få på bild.

Keba var lite mer medgörlig (kanske för att Lillan tagit bilden).

Mina gullnosar. Svepande finger-posen fick en efterlängtad revival ikväll... Den måste vi ta upp igen nästa gång det blir kompishäng.

Nu ligger jag i sängen alldeles klarvalen sedan en timme tillbaka och väntar på att min bättre hälft ska vakna till så att jag och han kan gå en sväng runt Årsta-viken... Det lär väl bli runt fyra snåret någongång.

Mys hos mor

Heje! Vi är hemma hos mamma i Vallentuna på surprise visit. Tidigare idag gick vi på isen i solnedgången och nu gräddar vi semlorna vi bakat och kollar mystv. Snart ska vi nog bege oss till göta och schlagerkvällen. Go lördag.

Närbild i Bollnäs

Igår natt åkte vi till Bollnäs efter en rolig kvällsföreställning i Södertälje på vår favoritscen. Nu är vi uppe i ottan och repar upp vår föreställning Det Suger som vi ska spela här kl ett. Vi bor på en superfin herrgård och övar i en av herrgårdssalarna. Fint värre. Snart hörni, snart är det helg! Hoppas ni har en fantastisk fredag!

Kristina från Duvemåla!

Jaa hörnini! Nu ÄNTLIGEN, efter att behövt ljuga länge för er, och alla våra nära och kära, kan jag nu få berätta att min fina, fina kille Robert Noack ska spela Karl-Oskar i Kristina från Duvemåla.

Det blir hans första roll efter scenskolan! Han är verkligen helt fantastisk! Jag är så sjukt glad och stolt och fnissig. Att vi ska ha distansförhållande mellan Helsingfors och Stockholm i mer än ett år är ju ett senare problem...



Kolla här vad fin han är och se vilka andra som fått rollerna:

Söndagsfikan med musikalpumorna

För några dagar sedan hade jag en supermysig fika med tre riktiga guldtjejer som jag är så glad att jag fått lära känna. Finfinaste Marit.

Och världscoola Kicki och Lisette.

Det var inte så svårt att hitta samtalsämnen, men desto svårare att behöva bryta upp...

Det var dessutom sol både inne och ute. Och jag åt årets första semla.

Hur snygg får man bli liksom?

Nu måste vi försöka få ihop en dejt när jag kommer tillbaka från Norrland igen för vi hann inte prata klart!

Är det bara tisdag?

Jo... Sus har kanske rätt... Det kanske är distansförhållandet som gör mig smådeppig.

Det är så konstigt att inte känna igen sig själv och sitt sätt att reagera riktigt. Jag är surig, nere, irriterad och gråtig då och då under dagen, och sen är det puts väck och allt är bra igen i några timmar. Det är inte pms och inte p-piller och inte graviditet. Nu har jag varit ute i solen en hel del och äter bra och sover väl ok... Och visst, det är mörkt och kallt och halkigt, men det har jag aldrig blivit personlighetsförbytt av förr.


Så kanske är det så simpelt och samtidigt så svåråtgärdat att jag inte riktigt har vant mig (och kanske inte kommer att göra det heller?) vid att Rob har flyttat ut och ända ner till Malmö och våran vardag tillsammans inte längre finns. Det är ju rätt mycket tuffare att sköta allt hemma alldeles själv och dessutom utan kramar.

Hmm, jag får tänka ut nåt riktigt smart här... För jag trivs inte alls med att vara på ett så ombytligt humör. Tips välkomnas med öppna armar (och öppen mun ifall det är nåt tips som innehåller tröstätning).

Dagens eeeeeuuuuuuww, ger jag till kvinnan bredvid mig i bastun nyss som både filade fötterna och klippte naglarna därinne. Nej. Det var inte det fräschaste jag varit med om.

Alla hjärtans på distans

Jag vet att jag har nämnt det förr. Men den här killen jag är kär i. Han är så himla bra. Trots att alla hjärtans-dag aldrig riktigt varit min grej så blir man ju lite knäpp av att vara helt knockad av en annan människa. Schlagertexter som "Livet börjar här och nu, det bästa i mitt liv är du" får plötsligt en djup mening och de töntigaste amerikanska romantiska komedierna blir plötsligt likvärdiga de största och sjärtgripande av dramer, för det är ju just preciiiiis sådär det är ... etc... I min tuffa självständighet och i andras sällskap fnyser jag givetvis fortfarande åt allt såntdär trams, så om ni råkar träffa mig och jag totaldissar alla bidrag i mello som mesiga och utan edge så vet ni...

Men här ska jag ju som vanligt vara lite ärlig och kärlig. För jag blev så sjukt glad när jag kom hem efter en lång arbetsdag med spelning i Strängnäs och ett yogapass med iskall hempromenad och hittade en påse på dörren. En påse med chokladpraliner och ett fantastiskt fint kort med framtidsplaner och kärleksord. Som tur var hade ju jag skickat nåt fint till Malmö också. En bukett komponerad på telefon och som vår käre, käre vän Kristoffer i smyg gick och hämtade och överlämnade till Robbie. Nu har jag lite self-pampering med Eric Satie, en kopp sencha-te och fruktsallad med vispgrädde...

Och nej. Bara för att jag citerade en Sanna Nielsen-text betyder det inte att jag tcker att det är normalt att se ut som 65+ när man är 26 år! Vem VÄLJER det där åt henne?

En religiös upplevelse

Nog för att det är svinigt kallt idag. Men det var jag förberedd på eftersom jag sett att det skulle bli många minus på Roberts i-fån. Vad som däremot kom som en överraskning var ljuset! Kl åtta har det varit kolmörkt i flera månader, men nu, äntligen är det till och med riktigt soligt! Tack gode Gud för det!

För ett år sedan

För ett år och tio dagar sedan tog jag den här bilden på dessa underbara, begåvade och grymt roliga brudar, Marit och Kristina. Då var vi på Kaggeholms slott och hade just börjat lära känna varandra samtidigt som det vi drillades inför Jakten på Julia. Idag har jag fått äran att träffa dem igen. Vädret är precis lika vackert som då men oj vad mycket som hänt sedan dess. Självaste Julia var också med idag och vi har pratat och fikat bort tre timmar. Hade kunnat sitta där med dem i flera timmar till! Så himla fina tjejer. Men nu ska här repas. Vi har än en gång en sjukling i ensemblen.

Lördig lördag

Nä, sådär vinterdeppig som jag kände mig igår och har känt mig från och till hela vintern är verkligen inte en skön känsla. Igår var nog sömnbrist och dåligt med mat en stor bov i dramat också. Roberts flyg var försenat men när han väl kom hem hade jag gjort pommes med aioli och redan efter några tuggor var jag på bättre humör. Och nu doftar det kaffe i köket, min karl gnolar lite i duschen och det är sol ute, så just nu är det lätt att hålla deppigheten borta. De hörde förresten aldrig av sig från audition igår... Men jag förväntar mig ändå ett nej så det var kanske lika bra. Happy lördag allihop!