Resan med vårt rymdskepp

Så var det plötsligt dags igen. Det är svårt nu mer att hålla isär dagarna, men jag tror det var på måndag eftermiddag som vi fick nycklarna till rymdskeppet av min snälla pappa och gav oss iväg på en ny resa. Denna gång skulle vi inte vara borta lika länge, men ändock blev det en strapatsfylld resa med inslag av.. ja, det får ni se:

Vårt stopp för lunch blev en Tempo-butik strax efter Linköping. Eftersom det inte fanns tid eller ork att leta efter ett fint ställa att sitta och äta på satte vi oss på gräset precis vid parkeringen till de andra kundernas förvåning.

Mätta och glada och med liiite lösgodis i magen (jo, nu är förbudet slut) satte vi av igen. Space-ship som bilen allt ssom oftast kallades gick som en oljad blixt.

Husqvarna bjuder alltid på torslagen medelhavslik utsikt.

Vi for och for och for och helt plötsligt hade vi kommit fram till Nyhamnsläge där vi mötte upp världens finaste Hanna. Hon guidade oss på cykel till sitt underbara föräldrahem. Oturligt nog var jag alldeles för vimmelkantig för att komma ihåg kameran på vår morgonpromenad dagen efter. Vi gick nämligen en lång, helt fantastisk runda vid havet där det kändes som om man var med i ett vykort. Sen väckte jag Robert och det blev dags för frukost.

Frukost är ju människans bästa gåva till sig själv och i familjen Roths kök dukades det upp massor av gott.

Sen åt vi ute på altanen allesamman. Åhh, vad jag önskade att vi kunde stannat längre där. Det var så overkligt mysigt. Tack Hanna med familj! Tyvärr var vi ju tvungna att åka nästan direkt igen och styra ner mot Malmö för att hämta grejor och vår gitarrist.

Trots att Space-ship har en rymlig baklucka fylldes den ganska snabbt av kontrabas, förstärkare, gitarr och trummor. Och oss såklart.

Precis när vi skulle åka började det brinna i en blomlåda just där vi stod. Elden, som antagligen uppkommit av en fortfarande glödande fimp, dog ut ganska fort. Ändå kom brandkåren och tog en tur till blomlådan med sin långa stege.

Efter lite gos och skrattande åt de filmande (!), "förskräckta" grannarna gav vi oss av mot Svalöv där vi skulle spela på kvällen.

Vi mötte upp Andreas där och satte igång att förbereda och rigga inför lite rep innan giget.

Det måste varit den varmaste dagen på länge för efter tio minuter var vi mer blöta än torra. Dessutom dkulle vi spela utomhus så vi fick grunda med ordentligt med vatten.

Och kaffe och kakor. Många kakor.

När vi fikat färdigt var vi redo att repa lite till.

Robbie var tvungen att kasta av sig brallorna när det blev så hett att vi höll på att koka upp. Fint tycker jag.

Efter ett tag var det dags för sound-check på utomhus-scenen. Vår fina kompis Ellen stod i baren bredvid och serverade oss salta pinnar för att vi skulle binda lite vätska.

Det tog en stund att testa ljudet på alla instrument, men tillslut lät det bra och vi var nöjda.

Då serverades det middag och jag åt kanske 2kg lammytterfilé. Yummie, yummie!

När jag försökt smälta lite av kadavret i min kropp började jag göra mig i ordning inför kvällen.

När vi gigade hade jag ju ingen möjlighet att ta kort, men fint var det. Som tur var hade det blivit lite svalare framåt kvällen och när vi avslutade med Wicked Game var det mörkt ute. Det finns absolut saker att fila på fortfarande men i helhet kunde vi verkligen vara nöjda med vår prestation.

Flera fina vänner kom och tittade och efteråt satt vi på gården och drack lite öl och pratade tills timmen blev ganska sen. Då gick vi och la oss i vår lägenhet vi fått som övernattningsbostad av föreningen som hyrt in oss.

Mycket sömn blev det dock inte dagen efter eftersom vi skulle till Norrköping och resan tar tid. Frukost fick vi i oss och vi hann precis pussa våra vänner hej då innan vi fick dra igen. När vi kommit en bit på väg fick Robert dock stanna för en kort power-nap. Jag passade som vanligt på att ta kort.

Tillslut kom vi dock fram till Norrköping där bland andra dessa två gullklimpar befann sig.

Det är alltid jobbigt att rensa ur ett hus. Både känslomässigt och fysiskt. Nu skulle vi hjälpas åt med vinden och jag blev imponerad av hur snabbt det gick med vinden tack vare fint samarbete, två stegar, en elkabel och ett lakan. Vi skrattade till och med en del mellan varven. Fina, fina familjen Noack.

Robert hittade ett gammalt dur-spel som han förklarade för oss andra hur man spelar på. Det är tydligen en helt annan teknik än ett vanligt dragspel.

Mirah var med hela tiden och tuggade lite på mina fingrar med rödmålade naglar när jag var tvungen att gosa lite. Här är hon med mamma Maria och moster Jessica.

Gullepluttan! Jag skulle ljuga om jag sa att det inte kliade lite i äggstockarna när man träffar henne. Men nu vinkade vi hej hej och styrde kosan mot Söderköping.

Vi skulle ju titta på Folklustspelet som Roberts mamma och morbror var med i. Gamla och nya synder hette föreställningen som utspelas på en av Sörpings pittoreska små innergårdar. Pittoreskt är typ synonymt med Söderköping.

På det lilla cafét på gården kunde man bland annat köpa läsken Smultrån-puss. Sött i alla bemärkelser.

Vi valde dock räkmackor istället. Eftersom man som fattig kulturarbetare aldrig får glida på en sådan är det lika bra att stoppa den i magen och bära den med sig.

Som sagt är det en minst sagt pittoresk stad. Med kanaler, små handelsbodar, blommor överallt, glasscaféen, kullerstenar och uteserveringar.

Gamla, fina telefonkiosker också såklart.

Och husen! De är så vackra och mysiga och överallt prunkar det av blommor. Det känns faktiskt som att tiden stått still i Söderköping.

De hundratals stockrosor som väver läng husväggarna hade inte börjat blomma än men det fanns väldigt mycket annat fint.

När jag och Robert lärde känna varandra var vi, tillsammans med några andra vänner från Astrid Lindgrens Värld, i Söderköping och såg när Roberts vackra mamma Britt debuterade i folklustspelet. Det var för två år sedan och det var första gången jag träffade delar av Roberts familj. Tänk vad mycket som hänt sedan dess!

Och nu var det alltså dags igen.

Det bjöds på ett härligt klassiskt folklustspel med många förväxlingar.

Här är både Britt och Lasse. Eller jag menar fröken Johansson och August.

Härligt att få spela tillsammans när man är syskon på riktigt kan jag tänka mig. Om ni kommer till Söderköping ska ni absolut inte missa detta mysiga spektakel. Den spelas varje dag utom måndagar fram till och med 13 juli!

Vi bestämde oss ganska snabbt för att komma tillbaka till Söderköping senare i sommar och hinna promenera runt mer och förstås gå på glasscafét Smultronstället. Är jag inte lite lik Kate i The Flying Doctors så säg?!

Roberts lillasyster Carro i en av de fina gränderna. Vi sågs sen sent på kvällen igen hemma i Stavsjö när hon och Britt kom hem efter premiärmiddagen. Jag var dock så trött då att jag somnade inom fem minuter.

Ännu en helt grym frukost blev vi bjudna på i Stavsjö innan vi åkte de sista milen hem till Stockholm tidigt i morse. Nu har vi lastat ur och lämnat tillbaka Space-ship. We sure gonna miss him.