Ett erkännande

Jag har lite svårt att erkänna detta, men jag gör det ändå... Jag har blivit lite av en toffel.

Josefin Reinhard, världens bästa, mesta och stolta singeltjej. Van och orädd att ta hand om sig själv. Sitt eget bästa sällskap och alltid pepp att hitta på saker. Det är en (fett överdriven) bild som jag ibland tyckt att jag kunnat identifiera mig med. Men nu är det alltså inte så.

Efter bara två månaders samboskap har jag blivit så fäst vid att vara två, att när jag plötsligt nu är ensam i fyra dagar står jag helt handfallen och inte vet vad jag ska göra av dagen.

USCH! Nu skäms jag verkligen, för det här är inte en person jag vill vara. Men jag vill ändå vara ärlig med er i den här bloggen.

Hade jag haft något praktiskt för mig hade det givetvis inte blivit såhär. Men när jag som idag är ledig och inte hade något speciellt inplanerat då blir det liksom... ingenting.

Som tur är hade jag världens finaste kusin-familj att åka till igår, en underbar Andreas som hörde av sig på kvällen och övertalade mig att komma och dricka vin på Kocksgatan, en förträfflig Jonia som jag just träffat för långfika och en gosig lillasyster som strax kommer hit med hembakt. TUR, säger jag bara. För själv hade jag antagligen inte stigit upp än om det inte varit för dessa gobitar.

Imorgon ska jag jobba gudskelov. Då kommer jag ju inte ha tid att ligga och pilla mig i naveln, läsa samma statusuppdateringar på facebook 40 gånger och öppna kylskåpet 100 gånger för att se ifall någon härlig maträtt plötsligt, på ett magiskt sätt dykt upp för mig att hugga in på (detta inträffar aldrig, istället äter jag nektariner och mjölk med müsli tills det tar slut).

Egentligen är det nog bara en övergångsperiod. Snälla, kan vi inte gemensamt låtsas som att det är det?! Jag är inget våp som behöver en man vid min sida 24/7. Absolut inte. Det är mer sällskapet överlag. Vanan att diskutera dagens planer med en annan människa. Den fysiska kontakten. Tryggheten.

När jag varit själv i tre dagar kommer det vara det mest naturliga i världen. Herregud, vi har ju haft distansförhållande i ett år! Jag har ju varit singel innan det i fem år (typ singel iaf). Jag har ju för bövelen varit i Thailand själv i en månad!

Ok! Heja mig. Nu ska jag och Becka gosa och sen ska jag sova själv och breda ut mig över hela sängen. Åhhh, va skönt... Jätteskönt verkligen. SKÖNT!