Helgen i Stockholm

I helgen åkte jag hem till Sthlm för en snabbvisit. Planet var typ tre timmar försenat. Men det gjorde inget eftersom:

Loreen hälsade mig välkommen hem.

Pappa bjöd på välkomstmiddag.

Och efterrätt från Italien.

Jag fick träffa min älskade Anna-Lill och kramas och prata om livet.

Och min älskade Isa. Vi kramades också och pratade om livet.

Även Jonia och Yai-Li hann jag träffa och dricka bubbel, äta popcorn och onaturligt god choklad från Robert E och även här hann vi prata om livet, kärleken, att resa, att vilja eller inte vilja ha barn, Jonias stundande besök i Helsingfors och mycket annat. Det fick jag tyvärr inga bilder på dock.

Egentligen skulle jag dessutom träffa två till av mina käraste vänner, men det fick vi skjuta på för just när vi skulle ses ville en annan person som de väntat på (i ca 9 månader) väldigt gärna träffa dem också. För första gången. Efter några timmar fick de också träffa den där väldigt speciella nya personen. Nu är de plötsligt tre. Helt otroligt!

En underbar dag hos min fina mamma. Vi åt (som vanligt) väldigt god mat och promenerade i ett vintrigt Vallentuna.

Med den här lilla korven som sällskap.

Sen var det dags för helgens egentliga syfte. Ricky Gervais på Globen med dessa fantastiskt snygga kärleksfåglar.

Ricky var min födelsedagspresent till min lillebror som råkar vara både snyggast, coolast, roligast och längst i världen.

Skönt nog gjorde han oss inte besvikna. Tvärtom. Sällan jag har skrattat högt så länge i sträck.

Nu är jag tillbaka i Finland och börjat sista repveckan innan jul. Skönt att hinna träffa flera av dem jag älskar och beundrar mest i hela världen på kort tid. Det var en välbehövlig dos just nu. Synd bara att jag inte kunde packa ner dem i resväskan och packa upp dem här nu när jag vill kramas och skratta igen.

Julegröt och julekris

Men herregud, var tar dagarna vägen?

Imorgon är det Lucia för fan! Trots det fina, snöiga vädret, lussebullsbak, hyacinter i fönstret och långkalsonger har jag inte riktigt lyckats hitta julkänslan. Måste börja hårdspela min jullista på spotify. I flera dagar har jag bara haft någon slags underlig tvångtanke/vilja att lyssna på Gangnam style just innan jag ska somna. Jag har sovit sjukt bra sedan dess, men julkänsla ger det ju inte...

Idag var första dagen jag började fundera på allvar över ifall jag borde ha en ålderskris. Jag har inte känt mig så nojjig alls förut och egentligen inte nu heller. Men plötsligt slog det mig att jag kanske borde nojja nu över att jag plötsligt en dag (alltså långt senare) vaknar upp och ångrar allt jag inte gjorde när jag var 29... Å andra sidan har jag det ju jäkligt bra nu om man jämför med många av mina tidigare år. Kanske bättre än de flesta till och med. 26 var en bra ålder kommer jag ihåg. Men det är också det enda året som utmärkt sig sedan typ början på 90-talet. Att springa naken på gräsmattan, kunna bada i Vallentunasjön (innan den blev äcklig), nynna Ace of Base-låtar, stå mer på händer än på fötter, leka med Erika Gunnerblad, syskonen och kusinerna i huset bredvid går ju inte att jämföra med liksom...

Vad tycker ni? Borde jag ha en ålderskris? Vad bör den isf innehålla? En ny hobby? Ny frisyr? Försenad tonårsrevolt? Patetiska utekvällar som slutar med huvudet i toan (i bästa fall)? En plötslig intellektuell förvandling? Ett andligt uppvaknande? You tell me!

Ny frisyr och ny karriär på samma gång kanske?

Lucka 11 - bild på din framtidsdröm (gästspelar lite)

Mina kära vänner Anna-Lill och Isa har en rolig bildjulkalender på sina bloggar. Varje dag är det ett nytt bestämt tema. Jag har redan missat så många dagar och vet inte om jag kommer fortsätta heller med kalendern, MEN, dagens lucka nr. 11 tänkte jag också skriva om. Lucka 11 ska vara en "bild på din framtidsdröm".

Superenkelt:

Mat, sol, mat, hav, mat, gött sällskap och mat. What more could you ask for?

En vecka i bilder.

Här kommer veckan som gick i bilder.

Till förra söndagens adventspremiär bakade jag lite lussebullar hemma medan Rob spelade. Under hela baket lyssnade jag på svensk folkmusik och eter ett tag kändes det som att jag försökte vara the real life Kristina. Emigrant och allt. Skönt att jag slapp ullkjolen, de 100 barnen och att dö i slutet.

Första advent till ära var det en oerhört fin och solig dag.

Vi gick morgonpromenad nere vid Eirastranden.

Sen åkte vi till Emil och Oskar på Drumsö. Drack glögg, kollade Sunes Jul och åt lussekatter. Så här glad blev Linda  (och alla vi andra) när det fanns choklaaaad också!

Sen har jag förstås repat lite också. Här är min kära kollega Simon.

 Tisdagen var en mörk och kall dag så eftermiddagen spenderades helt och hållet på Brooklyn Café.

På torsdagen var det så dags för Finlands självständighetsdag. Vi tog Mark på orden och jobbade rätt hårt hela dagen.

Ett fantastiskt avbrott i förökandet med finnar kom dock redan tidigt på eftermiddagen då jag och Rob sprang på en hel flock med sådana här makalösa varelser. Hur många sidensvansar som helst satt i en park nära oss och kalasade på bär. Vi stod kvar i säkert 30 minuter. Jag fick ingen fin egen bild men fågelboken jag gav Rob i julklapp förra året kom väl till pass.

Vi fortsatte firandet av självständigheten hemma hos fina Riko som har som tradition att bjuda till glöggkalas varje år tydligen. Riko bor fantastiskt fint och när vi kom dit var det massor av folk där.  Efter ett tag gick vi dock ner på en asiatisk restaurang och försökte ta kort på deppigheten att vara de enda gästerna på ett ställe. Lyckades rätt bra tycker jag...

Riko hade pimpat hela trappuppgången med finska flaggor.

Efter maten gick vi upp till Riko igen och då var vi bara ett litet gäng som satt bänkade framför tv:n. Nu var det dags att bevittna den stora händelsen för dagen, nämligen, 1800 personer som skakar hand med presidentparet live i tv... Det här är det mest sedda programmet i Finland varje år och även om det är märkligt kan jag verkligen fatta grejen. Det var väldigt roligt att sitta ett gött litet gäng, dricka skumpa och hissa och dissa kläder och frisyrer. Lite som mello fast utan musik.

 

Klädstilen är alltså balklänningar och frack... Absolut snyggast på hela festen var Roberts kollega Maria Yliipää. Det tyckte inte bara vi utan även alla tidningar och tv-kommentatorer.

Grymma Aili och Herd in action på Lavaklubbi.

På fredagen gick vi på jazzklubbi och lyssnade på makalösa Aili Ikonen som gästade bandet Herd. Det var en grym konsert på finska som hette Jazzbacilli (vad nu det kan betyda :) ). Om ni kommer till Hesa någon gång så tycker jag att ni ska googla Herd eller Aili och se om de spelar för det är fett värt att se!

På lördagen repade jag några timmar och sen drog jag och Robert (märks det att jag inte hänger med så många andra?) till teaterhögskolan och såg avgångselevernas slutproduktion. Sen hade vi några timmar att slå ihjäl innan ännu ett jazzgig med Aili. Då passade vi på att plugga manus (jag), läsa bok (Rob), dricka öl (jag) och te (Robert). Gött att läsa manus lite i en dimma, det blir roligare så. Bara det inte blir till en vana förstås.

Den här gången sjöng Aili Ella Fitzgerald-låtar och herregud vad bra hon är. Helt sjukt att kunna använda rösten på det sättet.

På väg hem gjorde vi ett makabert fynd... Rosa pantern var misshandlad och lämnad åt sitt öde i en container...

Igår firade vi andra advent med superbrunch och svullande. Sen gick vi och tränade på var sitt håll till dess att det var dags att äta ännu mer. Efter svullandet gick vi hem till Simon och drack glögg och talade om livet och om alla vackra pojkar.

Det var det hele. Nu har jag kramp i armen men ska strax iväg på kvällsrep. Heja.

Idel hyllningar

Ikväll var jag och såg Ångrarna på Svenska Teatern här i Helsingfors och jag säger bara; om ni har möjlighet; GÅOCH SE DEN! Fucking fabulous! Ångrarna är ju en sjuhelsikes dokumentär som gör sig alldeles strålande bra på teaterscenen. Särskilt med dessa fantastiskt fina skådespelare. Rabbe Smedlund och Sue Lemström gör så oerhört fina porträtt av dessa två människors livsöden.

Om ni redan varit och sett Kristina tycker jag definitivt att ni bör komma hit  en gång till för denna. Men  om ni känner er fattiga kan ni vänta till efter 23 januari då vi har premiär på Chaplin. Då kan ni kanske se båda samtidigt.

Nyss såg jag och Rob senaste avsnittet av Historieätarna på SVT-play. Fy fan vilket roligt, intressant och bra program det är. Erik Haag och Lotta Lundgren ftw! Om det är något jag vill göra innan jag dör är det ett sådant roligt program! Eller förresten... om jag slipper äta lungmousse, fårskallesoppa och kornvälling med smör (eller om jag bara slipper vara kvinna under alla dessa tidsepoker de går igenom... herregud!).

I övrigt har jag någon slags stress i kroppen. Jag vet inte varför riktigt. Kanske för att jag är lite ensammare än vanligt. Det är inte så att jag inte trivs här. Det gör jag. Men jag är ju också van vid att bo nära mina vänner, jobba tillsammans med människor jag känner utan och innan, träffa familjen lite då och då osv... Nu är jag ju här med Rob och det är ju hur mysigt som helst, men underligt nog tror jag att jag att jag saknar lite fysisk kontakt och att babbla med folk. På mitt förra jobb och med vännerna hemma kunde jag kramas och gosa och hålla i folk mest hela tiden... och babbla så klart. Det kan jag ju inte göra med folk här (än). De skulle ju bli livrädda och känna sig trängda om jag började hålla i dem och kramas så mycket som jag brukar... Egentligen är det nog väldigt nyttigt att jag får vara utan det ett tag. Och babbla kan jag ju göra här istället.

Nu kom en snöboll på fönstret. Och en till. Rob har varit ute på nattpromenad och kom just tillbaka. Jag fick just en snöängel utanför fönstret. Världens finaste kille tror jag bestämt att jag hookat med. Tur för mig!

Nåt hett och nåt... eh...starkt

Jag skulle egentligen till gymmet efter jobbet, men alla mina tre tränings-bhar var nytvättade och dyngsura. Skön och högst skälig ursäkt för att istället vara hemma och kolla youtube-klipp från musikvideons glory days. Den här videon har liksom inte tappat stinget än trots att jag såg den för första gången när jag var typ sju år. Jag kommer ihåg att jag redan då fattade att det här var nåt alldeles speciellt och nästan förbjudet. Fortfarande blir jag nästan generad när jag ser den, men bara nästan.



Vad storyn till den här videon egentligen vill berätta förblir lite luddigt, men eftersom jag älskar låten, trånandet, åmandet, dansen och kläderna låter jag det passera. Varför görs inte sådana här videos nu för tiden? Så fort jag är klar med det här projektet i Helsingfors ska jag göra en re-make på den här. Snubbarna med svart bas och färgglada västar kommer nog vara mycket eftertraktade roller så om du som läser har intresse av att vara en av dem borde du höra av dig till mig snarast!

Andra videos har jag inte riktigt samma förlåtande inställning till.... Se den här och dö lite:



Ärligt talat liksom? Wtf? Det finns SÅ mycket att säga om denna att det är omöjligt att veta var man ska börja. Men ok, han är alltså lärare till en blind (förutom när hon dansar tydligen) snygg tjej som han stalkar i skolan på ett ytterst obehagligt sätt (i mjukisbyxor?!).

Hon spelar teater, dansar och skulpterar och han går omkring som en osalig ande med lidande blick och hockeyfrilla efter henne i korridorerna. Och sen: TELEFONSAMTALET! Alltså My God! Vems idé var detta? Och varför tyckte inte Lionel själv att det var märkligt att bara lägga på efter den första oerhört väl valda och kraftfullt känslosamma repliken? Blinda flickan verkar ju dock jättenöjd med samtalet och gosar ner sig i de rosa sidenlakanen med ett sött och lite pilskt leende. Så klart.

Och så slutet! "Mr Reynolds, there's something going on in the sculpture class."

Ehh, vad? VAD är going on in the sculpture class? Blinda flickan sitter med sitt gigantiska lerhuvud och pysslar precis som förr. Men nu är det alltså färdigt (det är kanske det som är going on?)!

Men snälla Lionel. I ärlighetens namn: om någon jag var intresserad av (och hade stalkat en längre tid) vände på ett lerhuvud hen skulpterat med orden "This is how I see you" och det där var resultatet.... Det finns ju egentligen inte ord... men nog fan hade jag fattat hinten. Lionel däremot tycks bli än mer uppmuntrad av detta och drar än en gång av den perfekta repliken i precis rätt sammanhang. Egentligen borde jag kanske göra en re-make på den här också. Fast från blinda flickans perspektiv.

Jag bjuder

Här bjuder jag på en morgontrött skelögd jävel som först inte ens fick på sig halsduken eftersom det var SOL i morse! Herregud vad det är brist på D-vitamin i kroppen nu. Det är som att varenda cell i min kropp öppnas och vill bunkra när en ynka stråle letar sig fram i det annars så kompakta molntäcket.

Idag la vi lite skiss för andra akt och diskuterade lite olika lösningar på oklarheter i manus. Känns som att jag jobbar med ett jättefint gäng och det är högt i tak nog för alla att uttrycka sina åsikter. Skönt!

På kvällen tog jag och Rob bussen till Drumsö och mötte ett helt gäng från Kristina-ensemblen hos Emil och Oskar. Där var det nämligen invigning av Lindas smörgåsgrill. Alla pålägg man någonsin kunnat önska sig fanns att tillgå och jag tog med chokladtårta och vispgrädde som jag av någon anledning nästan bara åt av själv (väljer att tro att alla andra var så mätta redan...). Emil och Oskar bor så jäkla fint och har BASTU i lägenheten! Förstå lyxen! Det är ju det bästa som finns att bada bastu och därför känns det som att jag kommit till rätt land ändå. Här bastas det faktiskt varje dag! På affären kan man köpa frysta bastukvastar av björkris!

Nu ska jag sova. Egentligen skulle jag gjort det för två timmar sedan men jag har vänt på dygnet av någon anledning och kan liksom inte somna! Frustrerande och opraktiskt.

En lite försvunnen helg

Idag är det söndag och det betyder att det mesta är stängt i Helsingfors, men nu har vi börjat lära oss vilka caféer som håller öppet i några timmar även på vilodagen. Hann med en lunch med kära Josefin Johansson och Emma Knyckare innan de for tillbaka till Svedala och det var väldigt fint. Alltid så härligt med besök. 

Var inte på gå-ut-humör igår kväll och då var det som att jag missade hela helgen. Det är så svårt att hålla energin och peppen uppe själv hemma när Rob spelar. De är ju färdiga runt elva och färdigbastade typ 23.30. Då var jag så trött att jag inte orkade hänga på ut men istället hade jag en rätt deppad kväll ensam. Så här i efterhand skulle jag ju ha grävt fram peppen någonstans inifrån för att slippa den här ångestkänslan av att inte ha gjort någonting alls den här helgen. Robert kom hem kl 5 tror jag. Inte ens ett besök på gymmet fick bort känslan av att ha varit tråkig och ensam alldeles för många timmar (dagar och kvällar).

Nu har jag blivit bjuden på fantastiskt god fisksoppa med saffran och lyckade också hitta ett bröd med både salt och oliver på ett bageri! Det är mycket ovanligt här kan jag berätta! Skulle varit med på crap-listan igår :) Det känns helt märkligt att tänka att vi har ca 7 surdegsbagerier på gångavstånd från lägenheten hemma och här har vi inte lyckats hitta ett enda bageri med bra och salt bröd... Tills nu alltså! Soppkocken har somnat nu efter den hårda natten så själv ska jag läsa manus och frossa i chokladkaka.

Fina Josie och Emma.

Roligt namn i en trappuppgång (nr. 9 )

Ett till roligt namn. Passande i Finland.

På plats i Finland

Finand.

Helsingfors.

Nu är jag här och liksom...bor...

Än så länge är det mest fint att vara här. Det är roligt att jobba. Det är skönt att inte jobba ihjäl sig. Det är fantastiskt att vara med Robert. Vi har fått så mycket tid med varandra nu och det är nog det bästa faktiskt. Det är härligt att ha tid att sova, träna och laga mat. På the downside kan man väl räkna den enorma saknaden efter familj och vänner. Det blir mycket ensamt här ibland och jag märker att jag saknar er där hemma att dela vardagen i stort och smått med. Robert orkar ju inte ensam lyssna på  mitt babblande och det kan jag ju fatta.

Här är mitt manus. Pjäsen kommer nog bli fin. Vi har hittills repat väldigt lite och eftersom jag är van att jobba väldigt mycket blir det rätt mycket rastlös tid, men det blir det nog ändring på i veckan som kommer.

Ibland är det sol här. Då är det fantastiskt fint nere vid havet. Men oftast är det inte sol utan annat väder.

Dagen efter jag kom gick vi på Bondfilmen med hela Kristina-gänget. Först drack vi dry martinis på Torni och efter filmen gick vi till Kaurismäkis bar Moskva. Sjukt coolt ställe. Tyvärr var det en kille i backslick och röda byxor där som hade liiite mycket testosteron och gärna ville slåss. Det är väldigt vanligt här att män vill ha slagsmål efter några öl. Det är faktiskt ingen fördom. Jag är inte riktigt van vid det och hoppas väl egentligen att jag slipper bli det också.

När jag kom med mina stora resväskor hade Robert bakat tårta. Hur fint var inte det? Sjukt välkommen kände jag mig så klart. Och känner fortfarande. Det är som sagt grymt att jag och Rob får hänga lite utan att behöva säga hej då efter en kvart.

Just ikväll saknar jag er där hemma väldigt mycket. Rob spelar och har kompisar här så nu är de och dricker öl. Jag känner att det blivit lite mycket utgång på sista tiden så jag har bakat brownietårta och städat hemma. Nu skulle det ju passa perfekt att få besök av någon av mina bästa vänner, men ni är ack så långt bort.

Här kommer veckans bästa/sämsta med Helsingfors:

BRA (hyvä):

• Att man kan köpa fairtrade och KRAV-bananer på lösvikt i matbutikerna (hemma är de ju i en sån där påse så man får köpa flera fast man bara kanske vill ha en!
• Att det är så nära mellan teatern, lägenheten och SATS att jag kan gå.
• Att Linda Bodin bor här. Hon är en energiinjektion i vardagen.
• Brooklyn Café på Fredriksgatan. Supertrevlig personal och gofika för bra pris!
• Att man kan köpa lunch för 4€ i teaterns personalmatsal. Oftast lagar vi så god mat till middag att det inte blir nåt över till matlåda....

Mindre bra eller crap:

• Att många män vill slåss när de är fulla.
• Att många blir så fulla ute att de knappt kan stå, gå eller prata.
• Att det inte finns plaståtervinning (!!!!).
• Att det blir väldigt ensamt om Robert jobbar.
• Att jag saknar min kära lägenhet lite för mycket ibland. Men det är ju inte Hesas fel!
• 
  

Aj aj aj

Idag ska min snubbe sjunga på invigningen av Friends Arena (btw, är det dansbandet Friends som sponsrat hela bygget eller? Det måste det ju vara!)! Jag ska dit och kolla och har fått biljetten skickad hem. Nu undrar jag om jag kanske undermedvetet är opepp på evenemanget?
Känns nämligen lite märkligt att lägga avin till det rekommenderade brevet med biljetten i soptunnan... Fick alldeles nyss gräva fram och tejpa ihop den...

Herregud vilket pucko!

Kolla på invigningen som direktsänds kl 20 ikväll på tv! En snygg kille kommer stå på scen och en stolt tjej kommer sitta i publiken!

Dröm?

Igår var en sån märklig måndag. Nu såhär i efterhand känns det nästan som att jag drömde alltihop...

Först väntade det vackra liljor vid min dörr. Fan vad glad jag blev. Blommor är det bästa jag vet och i kombination med överraskning och måndag blev jag nästan helt överrumplad. De blev så fina i mitt kök. Rosa mot turkost :)

Sen blev det lite vanlig måndag med tvätt och tråkig middagsmat, men SEN! Sen väntade min käraste fina blomsterskickande karl på ett hotell i Frösundavik. Precis vid Hagaparken. Jag hann precis dit till det sista avsnittet av den fantastiska Torka aldrig tårar utan handskar som vi kollade på tillsammans med Roberts grymma motskådespelerska Maria. Sen fick vi äntligen pussas lite och hann sova med varandra (i en svit som var ungefär lika stor som min lägenhet) tills jag var tvungen att gå upp och äta hotellfrukost själv (jobbigt, jag vet ;) ). Rob och Maria sov så länge de kunde eftersom de skulle till Friends Arena för att repa inför invigningen på lördag och sen flög de direkt till Helsingfors för att spela föreställning. Själv åkte jag till jobbet som om det vore en helt vanlig dag. Och det är det ju...

Det sjuka är att nu känns det lite som att jag faktiskt har drömt alltihop. Vi fick 9,5 timmar ihop och det var så himla fint att sova nära, nära och känna värmen och skratta ihop och titta in i de finaste stora ögon som finns. Men hände det verkligen? Jo, det gjorde det nog... För liljorna är iaf kvar! Det är dessutom tvättberget av ren tvätt jag lämnade hemma igår... Bara att sätta igång och vika.

En liten intervju

Hittade en liten radiointervju vi gjorde på Åland förra veckan. Den kan man lyssna på HÄR om man är intresserad :)

Det var även då vi lekte JC-reklam utanför Viking Line.

En riktigt go måndag

Idag har vi spelat föreställning i min gamla hemkommun Vallentuna. Jag var lite nervös faktiskt... Alltid lite weird att komma hem och göra något som verkligen inte känns som samma värld. Trots min nojja gick det jättejättebra och det var en grym publik som var med på noterna direkt. Efter föreställningen åkte vi med ensemblen och kollade på mitt barndomshem. Världens finaste barndomshem. Men där bor några andra nu. Jag följde inte med i bilen tillbaka till stan utan tog nostalgitrippen med Roslagsbanan hem. 

 Sen åkte jag hem till Lisette och Manuel och deras FANTASTISKA lägenhet. Där fanns det även två andra tjejer som jag är fullkomligt betagen av! Marit och lilla Frida! Varmare, finare människor får man leta efter. En mycket trevlig kväll med soppa, prat och Frida-gos.

 När jag kom hem fanns det en överraskning på dörren! Helt otroligt och oväntat! Blombud på en måndag, bara sådär! Jag ÄLSKAR ju blommor och när jag öppnade de fantastiska liljorna blev jag nästan lite tårögd. Världens mest omtänksamma vän, min Kola, hade skickat dem från Göteborg. Ord kan inte beskriva hur glad jag blev!

Nu är det dock dags att hoppa i säng för imorgon kör vi ännu en typ av premiär... En föreställning jag och några av mina kollegor kört förut men med en ny person som skolats in. Kommer bli spännande. De galna arbetsveckorna fortsätter ett tag till, men det är ju så kul att det bara är att tuta och köra. Vila får jag nog göra i... mars :)

Trött in i märgen

SLUTKÖRD!

Det är vad den här tjejen känner sig trots att det har varit helg alldeles precis nu.

Det har helt enkelt varit för mycket med flyttar, hej då-n, fyra premiärer, repetitioner, turnéer och distanser över Östersjön. Jag är så trött.

Men det är underbart att vara hemma i min lägenhet igen. Och det har varit en helt fantastisk helg med både solsken och helt fantastiskt sällskap i form av mina käraste tjejer från Musikalakademien. För tio år sedan lärde vi känna varandra och de är fortfarande mig så oerhört nära och kära.

Imorgon ska jag hem till Vallentuna och spela med Ung utan pung. Kommer bli mysigt men märkligt. Jag vill ju liksom bara åka hem till mamma och mysa då. Det skulle jag nog förresten behöva nu också...