Satkärringen

Ok. Han öppnade inte. Min granne från igår alltså. Jag var nere två gånger till. Sen kollade jag upp hans nummer på eniro o ringde. Han var jättetrevlig och jag fick genast dåligt samvete. Från: "Åh, jag måste fan få sova,jag ska jobba imorrn. Klockan är faktiskt FYRA." Till "Klart grabben ska ha fest. De spelar ju faktiskt helt ok musik iaf, och man är ju bara ung en gång" på 2 röda. I am such a pushover! Han lovade iaf att sänka direkt och det gjorde han, men mitt dåliga samvete gjorde att jag ändå inte fick någon ro utan gick ner (ja! en gång till!) och knackade på igen. Det tog ganska lång tid. Sen öppnade nån som inte var Martin (min granne heter Martin, inte Karl) utan hans kompis som var på väg därifrån. Han tyckte nog jag var lite konstig som kom ner fast jag nyss ringt och bett dem dämpa sig. Jag ba "Hej, jag är Martins satkärringsgranne... hon som ringde nyss. Jag ville bara säga att jag fick så dåligt samvete. Det är klart att ni ska ha skoj liksom. Ni behöver inte stänga av musiken nu, men till 5 kanske det kan va lite tystare iaf...?" Han sa att de flesta nog var på väg hem ändå och sen frågade han vem han skulle hälsa ifrån. Eller han frågade faktiskt vad satkärringen hette i efternamn (fast med nåt som jag tolkade som ett litet leende). När jag sa Reinhard stirrade han framför sig i typ 1 minut och jag tänkte att han måste rökt på eller nåt och skulle just tassa därifrån när han tittade upp igen och frågade "Reinhard... inte von Reinhard eller?" Jag hade lite svårt att hålla mig för skratt med tankarna på min f.d. kommunistpappa och min västerbottniska vänstermamma men sa bara "Nej. Nej.... verkligen inte faktiskt. " Sen sa vi hej hej och så kunde jag somna igen. Skönt att man har sånt civilkurage ändå ;)