Såhär ser det inte riktigt ut bakom mina fötter i just detta ögonblick... men oj vad jag önskar att det gjorde det. Thailand känns som ett minne från en annan livstid. Kallt är vad det är och imorgon kommer klockan att ringa tidigt för att jag ska hinna till gymmet innan jobbet. Dock känner jag mer hopp i mig idag. Lite glimmar solen där borta i horisonten... Jag har repat med Anna, och hon har peppat och pushat. Vi har skrattat och gråtit om vartannat i scenerna och kört om och om igen. Skönt - men urladdande. Nu ska jag banne mig försöka hålla min målmedvetenhet och känna mig stark tills det är dags att fara ner till Timbuktus hemstad. Nu längtar jag faktiskt lite... Och som mannen själv säger: "Det kommer ordna sig, det gör det alltid. Jo, det löser sig, så brukar allt bli. Det kommer fixa sig tillslut, det e inget tvivel om d..."
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar