Lyckorus

Jag vet inte varför, men jag känner mig så oerhört, väldigt lycklig ikväll. Trots det gråa vädret, trots min mensvärk som slog till idag med nästan full kraft och trots att sommaren verkligen är helt och hållet slut nu.

Robert har lagat den mest fantastiska risotto med den svarta trumpetsvampen vi plockade för några veckor sedan. Jag gjorde smörstekt sparris och klädde om stolsitsar med ett nytt fint tyg samtidigt som vi lyssnade på Rigmor Gustafsson med tända ljus i vår lilla lägenhet.

Det kändes bara så himla bra. Min fina, fina Robert, som vill vara här hos mig och göra god mat och dricka rödvin och vara mjuk och varm och trygg och vårt hem som just nu är ganska städat och börjar bli finare och finare och kännas ganska mysigt att komma hem till när det regnar utanför.

För första gången på länge har jag nu också varit på teatern och repat. Det går bra, men är mycket kvar innan jag kommer ha koll på allt. Dock är jag så glad över min ensemble. De är så fina, schyssta och duktiga och jag ser fram emot att jobba med dem i höst.

Just nu välkomnar jag hösten. Med allt den innebär av regn, rusk, mörker, koftor, rödvin, myskvällar, jobb, turnéer och böcker.