Sveriges nationalscen

Igår hade Robert lite middagsbjudning hemma, Ullis och Kristoffer satt runt vårt köksbord och mumsade strömming och potatismos med lingon när jag kom hem från jobbet. Efter middagen gick vi och såg Körsbärsträdgården på Dramaten.

Den första halvtimmen satt jag bara och var så förbannad att jag knappt kunde sitta still i stolen. Det var pga av en man som satt framför oss, själv, och plötsligt vände sig om och väste till Ullis:
"-Nu räcker det. Jag försöker faktiskt se en föreställning här! Det är de på scenen som ska låta här."

Varför vände han sig om? Jo, vi tror att det var för att vi skrattade till då och då när det var roligt (halvroligt för att vara precis). Inte högt, inte gällt, vi prasslade inte med påsar, våra mobiler var inte på, vi pratade inte med varandra utan reagerade bara på samma föreställning som han såg.

Efter ett tag, när fler och fler började skratta vid olika tillfällen var det som att det gick upp för gubben att det var ok att skratta. Då nickade han varje gång han själv skrattade, som för att bekräfta att just då var det helt ok att bli underhållen.

Jävla i d i o t!

Jag satt som sagt och gnisslade tänder av ilska och hade tänkt ut långa haranger att läxa upp gubben med i pausen när första akten var slut. Jag slapp använda dem eftersom Ullis kan stå upp för sig själv och tog itu med honom själv. Hon var dessutom myket snällare än jag skulle varit.

Tyvärr är detta så otroligt vanligt. Vem tror Dramaten-besökarna att de är? Har de ensamrätt på konsten som visas där? Om tio till tjugo år kommer Dramatens mest frekventa besökare att vara döda. Sad but true. Och just nu gör inte teatern ett PISS för att locka till sig de nya generationernas publik.

Om pjäsen, regisserad av Mats Ek, kan jag säga att jag kommer komma ihåg vissa bitar som väldigt vackra. Särskilt andra akten bjöd på väldigt fina dansnummer, både av ensemblen och av Ana Laguna som är som en superstark mormorsälva. Även scenografin var snygg och praktisk. Men jag undrar varför? Varför sätta upp Körsbärsträdgården? Det finns sååååååååååååå mycket grym nyskriven dramatik. Varför kan inte Sveriges nationalscen satsa lite? Eller vill de bara att såna som idiot-gubben ska komma på deras föreställningar?