Idag har det varit en omtumlande dag. Såg ett seminarium med Kay Pollack på China-teatern. Ett sånt där, ni vet, som ska få en att fokusera på det positiva i livet och se alla människor omkring en. Jag tyckte att det var helt ok. Pollack var väldigt fin och rolig att lyssna till, men "föreläsningen" skrapade bara på ytan av vad det innebär att faktiskt ha en sådan livssyn 24/7. Jag tycker mig redan ha det på de allra flesta plan och ser på de flesta jag möter med intresse och respekt snarare än att jag dömer dem. Dock fick jag verkligen träna mig när jag kom hem en snabbis innan jag skulle till VILA. Då fick jag nämligen ett jättetråkigt besked som gjorde att jag blev väldigt ledsen och låg och dessutom lite labil och hade väldigt lätt till tårarna.
Väl på VILA kom det en tjej som uppenbarligen INTE hade varit på nåt seminarie i positivt tänkande. Hon var helt psyko och snäste och nästan skällde på mig och min kollega Maja för att vi inte sagt hej till henne i butiken trots att hon pratade i telefon (!). I mitt redan lite bräckliga tillstånd tog jag väldigt illa vid mig och fick gå in och gråta lite på lagret.
Som tur var finns det två tjejer kvar i stan som jag inte sett på länge och som var helt rätt sällskap denna kväll. Anna och Charlotte! Åkte hem till Anna och hennes underbara lya i Aspudden och åt god mat och drack gott vin och trots att jag plötsligt kunde börja grina då och då, så kändes det ändå väldigt tryggt och bra. Vilka brudar! Tack för att ni finns. Nu ska jag öva mig och tänka att allt har en mening...
Åh, Anna!!! Hälsa:)
SvaraRaderaJosefin, ja allt har en mening. Den där skolan kan dra åt skogen, jävla prettoskola ändå! Jag tycker du är fantastisk som vågar.
SvaraRaderaKärlek till dig!