Martyrens kvällsdepression

Usch vad jag har varit ynklig och självömkande idag. Brukar kunna rycka upp mig från sådana töntiga martyrtankar ganska snabbt men inte idag.

Jag jobbade med en väldigt ond hals och som tur var gick det över förväntan, men när dagen var slut mådde jag sämre än sämst och hade stickningar i huden och var alldeles matt i kroppen. Antagligen en infektion. Klart det blir värre också när man jobbar som i en bastu med tre lager kläder + ett ullförkläde... men så är det.

Att sjukanmäla sig är idag inte ett alternativ eftersom de enda två personerna som skulle kunna hoppa in för mig redan ogillar mig så hårt att jag inte orkar bli mer hatad för att de tvingas hoppa in för mig.

Jag vet inte om det är för att jag har varit på väg att bli sjuk ett tag men jag har blivit så känslig på sistone. Klart det inte är roligt att bli starkt hatad av någon. Särskilt inte om det är någon man bryr sig väldigt mycket om, men nu de senaste dagarna har det känts värre än vanligt. Först blev jag plötsligt arg och nu är jag bara ledsen och trött.

Nu räknar jag ner dagarna som jag ska vara kvar här i fina Vimmerby. Jag längtar hem till mina riktiga vänner och till min familj. Trots att det är så mycket som är fint och roligt och bra här så känns det mest ledsamt nu.

Ok. Det här var mitt deppigaste inlägg hittills. Nu ska jag skärpa mig och äta blåbärssorbet (det kan väl vara bra för halsen?) och släppa martyren.