Idel hyllningar

Ikväll var jag och såg Ångrarna på Svenska Teatern här i Helsingfors och jag säger bara; om ni har möjlighet; GÅOCH SE DEN! Fucking fabulous! Ångrarna är ju en sjuhelsikes dokumentär som gör sig alldeles strålande bra på teaterscenen. Särskilt med dessa fantastiskt fina skådespelare. Rabbe Smedlund och Sue Lemström gör så oerhört fina porträtt av dessa två människors livsöden.

Om ni redan varit och sett Kristina tycker jag definitivt att ni bör komma hit  en gång till för denna. Men  om ni känner er fattiga kan ni vänta till efter 23 januari då vi har premiär på Chaplin. Då kan ni kanske se båda samtidigt.

Nyss såg jag och Rob senaste avsnittet av Historieätarna på SVT-play. Fy fan vilket roligt, intressant och bra program det är. Erik Haag och Lotta Lundgren ftw! Om det är något jag vill göra innan jag dör är det ett sådant roligt program! Eller förresten... om jag slipper äta lungmousse, fårskallesoppa och kornvälling med smör (eller om jag bara slipper vara kvinna under alla dessa tidsepoker de går igenom... herregud!).

I övrigt har jag någon slags stress i kroppen. Jag vet inte varför riktigt. Kanske för att jag är lite ensammare än vanligt. Det är inte så att jag inte trivs här. Det gör jag. Men jag är ju också van vid att bo nära mina vänner, jobba tillsammans med människor jag känner utan och innan, träffa familjen lite då och då osv... Nu är jag ju här med Rob och det är ju hur mysigt som helst, men underligt nog tror jag att jag att jag saknar lite fysisk kontakt och att babbla med folk. På mitt förra jobb och med vännerna hemma kunde jag kramas och gosa och hålla i folk mest hela tiden... och babbla så klart. Det kan jag ju inte göra med folk här (än). De skulle ju bli livrädda och känna sig trängda om jag började hålla i dem och kramas så mycket som jag brukar... Egentligen är det nog väldigt nyttigt att jag får vara utan det ett tag. Och babbla kan jag ju göra här istället.

Nu kom en snöboll på fönstret. Och en till. Rob har varit ute på nattpromenad och kom just tillbaka. Jag fick just en snöängel utanför fönstret. Världens finaste kille tror jag bestämt att jag hookat med. Tur för mig!

Nåt hett och nåt... eh...starkt

Jag skulle egentligen till gymmet efter jobbet, men alla mina tre tränings-bhar var nytvättade och dyngsura. Skön och högst skälig ursäkt för att istället vara hemma och kolla youtube-klipp från musikvideons glory days. Den här videon har liksom inte tappat stinget än trots att jag såg den för första gången när jag var typ sju år. Jag kommer ihåg att jag redan då fattade att det här var nåt alldeles speciellt och nästan förbjudet. Fortfarande blir jag nästan generad när jag ser den, men bara nästan.



Vad storyn till den här videon egentligen vill berätta förblir lite luddigt, men eftersom jag älskar låten, trånandet, åmandet, dansen och kläderna låter jag det passera. Varför görs inte sådana här videos nu för tiden? Så fort jag är klar med det här projektet i Helsingfors ska jag göra en re-make på den här. Snubbarna med svart bas och färgglada västar kommer nog vara mycket eftertraktade roller så om du som läser har intresse av att vara en av dem borde du höra av dig till mig snarast!

Andra videos har jag inte riktigt samma förlåtande inställning till.... Se den här och dö lite:



Ärligt talat liksom? Wtf? Det finns SÅ mycket att säga om denna att det är omöjligt att veta var man ska börja. Men ok, han är alltså lärare till en blind (förutom när hon dansar tydligen) snygg tjej som han stalkar i skolan på ett ytterst obehagligt sätt (i mjukisbyxor?!).

Hon spelar teater, dansar och skulpterar och han går omkring som en osalig ande med lidande blick och hockeyfrilla efter henne i korridorerna. Och sen: TELEFONSAMTALET! Alltså My God! Vems idé var detta? Och varför tyckte inte Lionel själv att det var märkligt att bara lägga på efter den första oerhört väl valda och kraftfullt känslosamma repliken? Blinda flickan verkar ju dock jättenöjd med samtalet och gosar ner sig i de rosa sidenlakanen med ett sött och lite pilskt leende. Så klart.

Och så slutet! "Mr Reynolds, there's something going on in the sculpture class."

Ehh, vad? VAD är going on in the sculpture class? Blinda flickan sitter med sitt gigantiska lerhuvud och pysslar precis som förr. Men nu är det alltså färdigt (det är kanske det som är going on?)!

Men snälla Lionel. I ärlighetens namn: om någon jag var intresserad av (och hade stalkat en längre tid) vände på ett lerhuvud hen skulpterat med orden "This is how I see you" och det där var resultatet.... Det finns ju egentligen inte ord... men nog fan hade jag fattat hinten. Lionel däremot tycks bli än mer uppmuntrad av detta och drar än en gång av den perfekta repliken i precis rätt sammanhang. Egentligen borde jag kanske göra en re-make på den här också. Fast från blinda flickans perspektiv.

Jag bjuder

Här bjuder jag på en morgontrött skelögd jävel som först inte ens fick på sig halsduken eftersom det var SOL i morse! Herregud vad det är brist på D-vitamin i kroppen nu. Det är som att varenda cell i min kropp öppnas och vill bunkra när en ynka stråle letar sig fram i det annars så kompakta molntäcket.

Idag la vi lite skiss för andra akt och diskuterade lite olika lösningar på oklarheter i manus. Känns som att jag jobbar med ett jättefint gäng och det är högt i tak nog för alla att uttrycka sina åsikter. Skönt!

På kvällen tog jag och Rob bussen till Drumsö och mötte ett helt gäng från Kristina-ensemblen hos Emil och Oskar. Där var det nämligen invigning av Lindas smörgåsgrill. Alla pålägg man någonsin kunnat önska sig fanns att tillgå och jag tog med chokladtårta och vispgrädde som jag av någon anledning nästan bara åt av själv (väljer att tro att alla andra var så mätta redan...). Emil och Oskar bor så jäkla fint och har BASTU i lägenheten! Förstå lyxen! Det är ju det bästa som finns att bada bastu och därför känns det som att jag kommit till rätt land ändå. Här bastas det faktiskt varje dag! På affären kan man köpa frysta bastukvastar av björkris!

Nu ska jag sova. Egentligen skulle jag gjort det för två timmar sedan men jag har vänt på dygnet av någon anledning och kan liksom inte somna! Frustrerande och opraktiskt.

En lite försvunnen helg

Idag är det söndag och det betyder att det mesta är stängt i Helsingfors, men nu har vi börjat lära oss vilka caféer som håller öppet i några timmar även på vilodagen. Hann med en lunch med kära Josefin Johansson och Emma Knyckare innan de for tillbaka till Svedala och det var väldigt fint. Alltid så härligt med besök. 

Var inte på gå-ut-humör igår kväll och då var det som att jag missade hela helgen. Det är så svårt att hålla energin och peppen uppe själv hemma när Rob spelar. De är ju färdiga runt elva och färdigbastade typ 23.30. Då var jag så trött att jag inte orkade hänga på ut men istället hade jag en rätt deppad kväll ensam. Så här i efterhand skulle jag ju ha grävt fram peppen någonstans inifrån för att slippa den här ångestkänslan av att inte ha gjort någonting alls den här helgen. Robert kom hem kl 5 tror jag. Inte ens ett besök på gymmet fick bort känslan av att ha varit tråkig och ensam alldeles för många timmar (dagar och kvällar).

Nu har jag blivit bjuden på fantastiskt god fisksoppa med saffran och lyckade också hitta ett bröd med både salt och oliver på ett bageri! Det är mycket ovanligt här kan jag berätta! Skulle varit med på crap-listan igår :) Det känns helt märkligt att tänka att vi har ca 7 surdegsbagerier på gångavstånd från lägenheten hemma och här har vi inte lyckats hitta ett enda bageri med bra och salt bröd... Tills nu alltså! Soppkocken har somnat nu efter den hårda natten så själv ska jag läsa manus och frossa i chokladkaka.

Fina Josie och Emma.

Roligt namn i en trappuppgång (nr. 9 )

Ett till roligt namn. Passande i Finland.

På plats i Finland

Finand.

Helsingfors.

Nu är jag här och liksom...bor...

Än så länge är det mest fint att vara här. Det är roligt att jobba. Det är skönt att inte jobba ihjäl sig. Det är fantastiskt att vara med Robert. Vi har fått så mycket tid med varandra nu och det är nog det bästa faktiskt. Det är härligt att ha tid att sova, träna och laga mat. På the downside kan man väl räkna den enorma saknaden efter familj och vänner. Det blir mycket ensamt här ibland och jag märker att jag saknar er där hemma att dela vardagen i stort och smått med. Robert orkar ju inte ensam lyssna på  mitt babblande och det kan jag ju fatta.

Här är mitt manus. Pjäsen kommer nog bli fin. Vi har hittills repat väldigt lite och eftersom jag är van att jobba väldigt mycket blir det rätt mycket rastlös tid, men det blir det nog ändring på i veckan som kommer.

Ibland är det sol här. Då är det fantastiskt fint nere vid havet. Men oftast är det inte sol utan annat väder.

Dagen efter jag kom gick vi på Bondfilmen med hela Kristina-gänget. Först drack vi dry martinis på Torni och efter filmen gick vi till Kaurismäkis bar Moskva. Sjukt coolt ställe. Tyvärr var det en kille i backslick och röda byxor där som hade liiite mycket testosteron och gärna ville slåss. Det är väldigt vanligt här att män vill ha slagsmål efter några öl. Det är faktiskt ingen fördom. Jag är inte riktigt van vid det och hoppas väl egentligen att jag slipper bli det också.

När jag kom med mina stora resväskor hade Robert bakat tårta. Hur fint var inte det? Sjukt välkommen kände jag mig så klart. Och känner fortfarande. Det är som sagt grymt att jag och Rob får hänga lite utan att behöva säga hej då efter en kvart.

Just ikväll saknar jag er där hemma väldigt mycket. Rob spelar och har kompisar här så nu är de och dricker öl. Jag känner att det blivit lite mycket utgång på sista tiden så jag har bakat brownietårta och städat hemma. Nu skulle det ju passa perfekt att få besök av någon av mina bästa vänner, men ni är ack så långt bort.

Här kommer veckans bästa/sämsta med Helsingfors:

BRA (hyvä):

• Att man kan köpa fairtrade och KRAV-bananer på lösvikt i matbutikerna (hemma är de ju i en sån där påse så man får köpa flera fast man bara kanske vill ha en!
• Att det är så nära mellan teatern, lägenheten och SATS att jag kan gå.
• Att Linda Bodin bor här. Hon är en energiinjektion i vardagen.
• Brooklyn Café på Fredriksgatan. Supertrevlig personal och gofika för bra pris!
• Att man kan köpa lunch för 4€ i teaterns personalmatsal. Oftast lagar vi så god mat till middag att det inte blir nåt över till matlåda....

Mindre bra eller crap:

• Att många män vill slåss när de är fulla.
• Att många blir så fulla ute att de knappt kan stå, gå eller prata.
• Att det inte finns plaståtervinning (!!!!).
• Att det blir väldigt ensamt om Robert jobbar.
• Att jag saknar min kära lägenhet lite för mycket ibland. Men det är ju inte Hesas fel!
•