Jag hatar dig din söndagsjävel

Söndagar, jag älskar dem när jag vaknar och hatar dem lika mycket när jag ska somna. Idag var vi på Fotografiska muséet. Igen. Vi har varit där ganska frekvent den här hösten och vintern. Det beror nog ganska mycket på mitt årskort som jag fick i födelsedagspresent av fina vänner , men också på att det är ett väldigt bra och fint museum med nya utställningar ofta och väldigt snygga och coola sådana. Just idag såg vi bland annat dessa tre.

Utsikten från restaurangen är också som en utställning i sig. Så vacker och sorglig på samma gång. Eller så blev den bara sorglig för att Robert skulle lämna den här fantastiska staden bara några timmar senare.

Laxsmörgås med potatissallad och rom är ju en rätt somrig rätt men satt perfekt som avslut på muséebesöket.

Lite inspirerad blir till och med en helt okunnig idiot som jag när man går på fotomuseum. På bilden här nedan till höger ser ni den högsta biten av kreativitet inom fotografi jag hittills kunnat uppnå: en diffus bild av en man i rörelse. Ah, jag kommer med största sannolikhet bli beundrad i flera decennier efter detta som den mästerfotograf jag är... Not.

Ute var världen kall och vacker och lite hård. Som att den försökte säga att det är lååååååångt kvar till våren och lååååångt kvar till fredag om två veckor när vi kommer att få ses igen min kära och jag.

Nu har jag haft semmelkalas med mina kära vänner Marcus och Yai-Li för att hinna prata lite innan jag åker på Norrlandsturné i två veckor. Det var härligt att få träffa dem. Tyvärr fick Robert jättebråttom till flyget och vårt hej då kom så hastigt att jag inte hann fatta riktigt att han var borta förrän alldeles nyss. Tänk att det ska vara så djävulskt jobbigt vareviga gång! Jag är så ledsen för er skull också, kära bloggläsare, för ni lär ju ha tröttnat för år och dar sen om att höra om detta varenda söndag. Men jag kan inte hjälpa det. Det tar upp så mycket av min tid att sakna och gå och ha ångest för när hej då-et ska komma. Och nu är det alltså inte bara en vecka vi ska vara isär utan två. Det skär lite i bröstet att tänka på det. Nyss var han här och luktade gott och hade varma händer som smög omkring och lekte och smekte och tröstade och fanns. Och nu är han 10000 meter uppe i luften på väg till ett hem som jag inte ens hunnit besöka.

Nu ska ni få en present av mig. Nämligen en av de bästa och finaste spellistorna jag har gjort. På min spotify har den fått det intetsägande namnet Gos, och på Roberts spotify som jag är inne på nu ser jag att han döpt om den till det mycket mer målande namnet Mys. Nu länkar jag till Robs plylist, men det är JAG som har gjort den bara så ni vet. Hoppas ni tycker om den. Jag älskar den. http://open.spotify.com/user/robertnoack/playlist/01mSJCp63lGsjmn7mHsdYj mys

Och bara så ni vet så vet jag att det här inläggets layout är HELT fucked up, men jag har suttit och trilskats med datorn i en halvtimme nu och orkar inte fixa mer. Det får va såhär fult.