En räddare i nöden

Herregud, vilken ironi att jag skrev helg med ett frågetecken på förra inlägget för det tog sin lilla tid innan vi verkligen kom till stugan igår och kunde pusta ut. Först hittade vi inte stugan, vägbeskrivningen vi fått av stugvården var åt helskotta fel och det tog typ 45 minuter att hitta rätt väg. Tyvärr var rätt väg en backe av is som blev för tung för vår kära tre tonsmerca. Vi for okontrollerat bakåt nerför backen och landade med bilen i ett dike i en driva. Som tur är har jag en fantastisk ensemble utan våp så tre sekunder senare var vi ute och skottade för glatta livet. Det tog rätt lång tid. Vi fick prova att putta, skotta mer, leta grus, skotta mer, slå loss is med delar av dekoren, lägga våra fleecefiltar under däcken för mer fäste... Vi provade allt och klockan blev midnatt och klockan blev mer än midnatt. Vi började bära upp all packning till stugan som jag och Paula tillslut hittade till fots. Resan till Kittelfjäll bjöd på lite mer äventyr än i önskat. Men plötsligt uppenbarade sig en man vid namn Emil. Det var den enda människa vi träffade under hela den här tiden. Av någon outgrundlig anledning var denna Emil ingen vanlig man. Vem som helst hade ju skakat på huvudet åt vårt elände och gått hem till värmen i sin egen stuga. Men inte Emil inte. Han kollade hur vi satt fast och hämtade sin monsterbil, en fyrhjulsdriven Toyota Land Cruiser medan jag med hjälp av andra delar av dekoren fiskade fram våra spännband. Det går inte att beskriva riktigt vad som sedan skedde, men det var som att se ett trick ur en actionfilm. Vi fick ju lirka lite, men tillslut sprängde tre ton vit Mercabuss fullkomligt igenom den stora snövallen och vi var loss! Utan Emils hjälp hade vi stått där än, men istället har vi fått en härlig dag i backen och nu väntar en grym kväll med bastu och tacos i vår superlyxstuga mitt i backen.