Ett deppigt sommarinlägg - två år senare

Nu när jag skrev mitt senaste inlägg så såg jag att jag hade ett utkast jag inte publicerat från två somrar sedan. Tyckte det var lite kul att läsa så jag publicerar det nu, ett år och 11 månader senare. Nu är det jag som bor i Finland och det känns som att tusen år har gått...

Maj 2012:

"Vilken dag!

Så soligt och varmt att det kändes som om vi var vid Medelhavet.

Jag har kunnat vara ute ändå gaaanska mycket idag och det känner jag mig faktiskt värd.

Förra året skaffade vi oss ju en kolonilott och i år har vi gått ut starkt och jobbat på som bara den. Nu ikväll åkte jag ut ensam och vattnade. Det är så sagolikt vackert där och det är alldeles fridfullt allt få påta lite i jorden och byta några ord med sina kolonigrannar. Jag hoppas verkligen att vi kan skörda massa gott om nån månad.

Nu på väg hem (mitt nya hem över sommaren) till Hägerstensåsen fanns det plötsligt bara glada par som höll hand och pussades och räknade fräknar och var så där suuuuuperkära eller festglada kompisar med klirrande systemetkassar, ny solbränna, fnitter och fyllda kassar med kvällens planerade grillmiddag.

Just precis då hugger det lite i bröstet igen. För den personen som jag längtar efter och helst av allt vill vara med när dagen är medelhavsvarm och kvällen är ljus och doftande är så långt bort. Nästan hela dagen har gått bra och jag har bara saknat liiite liiite. Men nu blev det ganska mycket igen.

Om jag fick önska mig någonting nu (förutom chokladmoussetårta, fotmassage, rakare tänder och ett välbetalt jobb) så skulle det verkligen vara att kapa distansen till den jag har kär. Vi kommer få sommaren. Det är jag så himla glad för. Men sen kommer hösten när det precis börjar kännas som vanligt och så försvinner han igen.

Dumma Finland.

Om det är nån typ tävling snart där många länder tävlar mot varandra, då ska jag INTE heja på Finland.

Fy vad ledsna de ska bli!"

Slött inlägg från Helsingfors

Yo.

Det var ju fett längesen jag skrev något här, men plötsligt föll andan på. Jag är fortfarande i Finland och jobbar på Svenska Teatern. Robert åkte ju hem till Sverige för ett år sedan men jag har varit här sedan dess. Sedan januari spelar vi dock så lite att jag är mest hemma i Sverige. Nu spelar jag inte längre i Chaplin utan i familjemusikalen Djungelboken. Det är roligt men slitigt att åka fram och tillbaka så mycket.

Djungelboken har fört med sig massor av fina och bra saker. Jag har fått jobba med suveräna kollegor och kommit över koreografiskräcken som utvecklats under några år och fått sjunga och dansa mycket på scen igen. Det är riktigt roligt.

Om några veckor är det sista föreställningen och dags för mig att lämna Helsingfors, antagligen för gott. Här har jag bott sedan 2012 och det känns ledsamt, konstigt och lite skönt att lämna stan. Kommer sakna mycket här men nu väntar nåt annat.

Här är lite random bilder från Svenskis. Både från Djungeln och Chaplin. Och lite häng med mina goa kollegor. Har fått en jävligt go superkompis här i och med Djungelboken och det är så fint. Och finare är att hon bor i Stockholm också så vi kan fortsätta ses hemma när Finland-kapitlet tar slut. Hon heter Sara Sellberg och är typ världens bästa dansare och koreografiassistent.

Nu ligger vi i vår sunkiga men mysiga lägenhet på Runebergsgatan i Helsingfors och söndagsslöar. Imorgon är det dags att jobba i Djungeln igen.