En perfekt dag, om det inte var för...

Vilken dag!

Så soligt och varmt att det kändes som om vi var vid Medelhavet.

Jag har kunnat vara ute ändå gaaanska mycket idag och det känner jag mig faktiskt värd.

Förra året skaffade vi oss ju en kolonilott och i år har vi gått ut starkt och jobbat på som bara den. Nu ikväll åkte jag ut ensam och vattnade. Det är så sagolikt vackert där och det är alldeles fridfullt allt få påta lite i jorden och byta några ord med sina kolonigrannar. Jag hoppas verkligen att vi kan skörda massa gott om nån månad.

Nu på väg hem (mitt nya hem över sommaren) till Hägerstensåsen fanns det plötsligt bara glada par som höll hand och pussades och räknade fräknar och var så där suuuuuperkära eller festglada kompisar med klirrande systemetkassar, ny solbränna, fnitter och fyllda kassar med kvällens planerade grillmiddag.

Just precis då hugger det lite i bröstet igen. För den personen som jag längtar efter och helst av allt vill vara med när dagen är medelhavsvarm och kvällen är ljus och doftande är så långt bort. Nästan hela dagen har gått bra och jag har bara saknat liiite liiite. Men nu blev det ganska mycket igen.

Om jag fick önska mig någonting nu (förutom chokladmoussetårta, fotmassage, rakare tänder och ett välbetalt jobb) så skulle det verkligen vara att kapa distansen till den jag har kär. Vi kommer få sommaren. Det är jag så himla glad för. Men sen kommer hösten när det precis börjar kännas som vanligt och så försvinner han igen.

Dumma Finland.

Om det är nån typ tävling snart där många länder tävlar mot varandra, då ska jag INTE heja på Finland.

Fy vad ledsna de ska bli!