(en parentes om en suput (eller två))

Ja, efter mycket om och men så blev det tillslut ett besök till kiropraktorn iallafall. Då hade jag redan mjukat upp ryggen med lite improviserad yoga och ett blockljus som jag rullade längs ryggraden på golvet. Det gick väldans lätt att knäcka då och även om det gjorde ont just efter själva behandlingen så har det i princip släppt helt nu. Vilken lättnad!

Jag har ju lagt rätt mycket pengar på den där onda skuldran/bröstmuskeln i vinter, men det får det vara värt. Hellre fattig än invalid som jag brukar säga. Att ha ont blir man ju inte lyckligare av.

Något man däremot blir lyckligare av, för stunden om inte annat, är alkohol (om någon av er som läser råkar vara under 18, ha asbergers syndrom eller tillhör den militanta kristna högern i de Amerikanska Sydstaterna vill jag bara säga att detta, mina vänner (om du tillhör den sistnämnda kategorin kan du även bortse från "mina vänner"), är IRONI). Och eftersom man ju blir lite lyckligare av alkohol skall vi imorgon lyxa till det med en hel del av den varan. Dels är det ju nyårsafton, men det kommer dessutom bli en hel del sittande för mig och min kära.

Vi ska nämligen först på Aniara på Stadsteatern och sen se Romeo & Julia på Göta Lejon (som jag längtat!!!) och börjar därför med en champagnefrukost som sen följs av mat (såklart) och sen lite smygsupande under Aniara (till vårt försvar vill jag tillägga att den är 3,10 timmar lång!), sen hinner vi nog med ett glas skumpa hemma innan det är dags att se min underbara powerpingla och gudabenådade dansare och musikalartist till vän Lisette först charma Mums-Mums och sen dö en självförvållad död. Ack och ve! Efter det kommer vi ju verkligen behöva ett glas för att blanda bort gråten i halsen med något mer nyårslikt innan det är dags för le party.

Jahaja, ett långt inlägg med ca 120 parenteser om hur mycket vi ska supa imorgon... Moget Josie! Ibland förvånar jag mig själv. Till mitt försvar (återigen detta försvarstal!, vad är det med mig, varför tror jag att ni dömer mig så hårt?) kan jag säga att det var sjuuukt längesen jag hade en riktigt blöt afton och vilken kväll passar väl bättre än nyårskvällen (att vi ska supa hela dagen behöver ni inte påpeka, jag kom precis på det..)/dagen?

2011 ska jag vara helt vit. Bara äta bakelser.

Aina i kvarteret

Nyss hemkommen från kiropraktorn, eller, nästan hemkommen iaf. För jag får inte komma in i huset. Det står sammanlagt 18 räddningsfordon i korsningen utanför oss, brandbilar,polis,ambulans och allt möjligt. Tydligen brinner det i snickeriverkstan längre upp på gatan. Hoppas ingen kommit till skada...

Årets oro

Jag är så himla ledsen för i natt vaknade jag IGEN av att jag fått så ont i skuldran.

Har fått en helt ny respekt och förståelse för människor som är sjuka och har krämpor utan någon förklaring. Det är så j**la jobbigt. Nu har jag grinat lite fram och tillbaka och försökt komma på hur jag ska göra. Antingen låta det bero, gå till kiropraktorn IGEN, gå till en naprapat och betala massa pengar eller bara... ja, jag vet inte.

Usch, jag hade så mycket planer för idag som bara går i stöpet och nu är jag rädd att hela nyårshelgen ska bli förstörd.

Jag har haft en oro i några månader för hela nyåret. Alltså inte för nyårsafton utan för det nya året. 2011. Egentligen kan man ju inte generalisera hur ett helt år ska bli, jag vet det. Men efter ett ganska generellt uselt 2009 och ett ganska generellt fantastiskt 2010 är jag lite orolig att 2011 ska bli ett dåligt år. Vet inte varför jag har den här konstiga oron. Känns bara dumt att börja året med smärta... Så började nämligen 2009 också.

En sanning om träning

Nu ska jag säga en sanning om träning. (förutom den att det är jobbigt innan och skönt efter): träna ska man göra för att det är roligt, skönt, för att hålla sig frisk och sund eller för att man vill utmana sig själv på något sätt. Då och endast då är träning något nyttigt. Så fort det blir ett tvång eller något man gör för att straffa sig själv eller för att "alla andra" gör det är man helt fel ute.

Det finns bara två tjejer som jag känner väl som inte har eller har haft problem med sin självbild. Jag känner ganska många tjejer. Alla helt fantastiska. Vackra, starka, smarta, roliga, verbala, coola, empatiska och helt jävla grymma. Ändå är det nästan ingen av dem som fattar det. Som fattar det på riktigt. Jag hatar att det är så. Att något som är så härligt och roligt och livsviktigt som mat kan framkalla såna hemska och jobbiga känslor hos så oerhört många människor är inte ok.

Därför vill inte jag skriva så mycket om träning längre. Jag tycker att det är roligt att träna. Jag tycker också att det är väldigt roligt att äta. Men jag har verkligen inte alltid haft en sund inställning till min egen kropp, mat och träning heller och jag vet hur fruktansvärt jobbigt det är, jag kämpar fortfarande ibland med att inte låta dumma tankar ta över.

Jag vill inte jämföra mig med någon annan och jag vill inte att någon jämför sig med mig.

Vi är alla fantastiska och alla gör vi så gott vi kan. Om det skulle vara så att jag skrev något som ger någon annan dåligt samvete eller sporrar någon till ett osunt tänk skulle jag bli så jävla arg på mig själv.

Mat är en del av livet. Det är en STOR del i mitt liv och det vill jag alltid att det ska vara. Om man fick en önskan uppfylld till det nya året skulle min vara att alla totalt struntade i alla krav på sig själva om att passa in i en mall. Tänk va jäkla mycket roligare vi alla skulle kunna ha då!

Det är inget fel med att tycka om att träna och att vilja dela med sig till andra när man presterat något man känner sig stolt över. Det är härligt när man kan sporra varandra på rätt sätt. Men just nu kommer iallafall jag ligga lågt med att låta er bloggläsare vara mina sporrare, för jag misstänker att många av er kanske istället ställer orimliga krav på er själva och känner er otillräckliga. Don't!

Det är synd om människorna

Jag vet inte riktigt vad det är med folket.

Ända sedan en vecka innan jul har det varit lite hård stämning ute på stan. Folk tittar surmulet på varandra, många vassa armbågar, hårda ord människor emellan och en gång fick jag och Rob till och med rätt hårda glåpord kastade i ryggen utan någon som helst förklaring... Vad är grejen? Är det klimatet? Klimathotet? Klimakteriet? SDs intåg i riksdan? Den ökade klyftan mellan rika och fattiga i vårt land? Who knows?

Tråkigt är det iallafall. Jag har faktiskt aldrig upplevt att människor är så bittra och sura som nu.

Själv är jag givetvis alltid ett under av rosiga kinder och friskt humör... Jag fattar inte hur jag lyckas.

Nu ska jag snart ut i kylan och dela med mig av mina klämkäcka fyndigheter. Klockan ett ska jag tillden stora teatern och se en överraskning.

Vår lediga dag ihop, isär

Igår gjorde vi pannkakor till frukost.

Det var ju vår lediga dag ihop, som inte blev så mycket ihop ändå...

Men frukosten är ju helig hos Noack/Reinhard så den såg vi iallafall til att göra ordentligt.

Robert fick stå för pannkaksgräddningen, för det är han en hejare på.

Titta vilken fin smet han har gjort!

Jag var lite morgontrött men gladde mig åt den fina novecmberkaktusen som höll på att dö tidigare i höstas men nu har gjort en miracle-recovery och börjat blomma för fullt. Sen gjorde jag en supergod smoothie, med apelsin,banan, jordgubbar, björnbär, liiite yoghurt och kanel och kardemumma. Den blev fetinggod. Som sagt.Sen gick vi dock åt varsitt håll. Jag till Sats och Robert till frisören och sen gick jag till samma frisör och han till sitt gym. Lite som ett pensionärspar...

Håret blev grymt snyggt på Robert som fick en blandning av en Mad Men-frilla och en rockabilly, själv var jag fin när jag gick därifrån men såg snabbt ut som ett barn på ett klassfoto från 1976 med massa volym på toppen och en snygg pottliknande frilla à la Jonathan Lejonhjärta... Well,well, man får skylla sig själv om man är lite djärv hos frisören.

Senare på kvällen blev vi bjudna på utsökt middag hos kusin Julia och hennes man Jens. Det var så oerhört mysigt att det inte fanns tid att ta kort. En sak har jag dock bestämt. När jag blir liiiite, liiite äldre. Typ om två år. Då ska jag bo som Julia och Jens. Och ha lika fina saker som de. Dags att börja jobba lite på det då....

Lugnet innan stormen eller friden innan flytten

Äntligen är vi lediga ihop! Ingen ska spela på Dramaten, ingen ska åka land och rike runt och spela för högstadieungdomar, ingen ska åka iväg överhuvudtaget. Inte än iallafall. För väldigt snart åker Robert ner till Malmö igen för att gå klart sin sista termin. Det kommer att bli så tomt. Så oerhört tomt.

Då är det viktigt att ta vara på såna här dagar. Och kvällar som igår. Öppna en flaska rött, äta upp allt julgodis och titta på de två första Mad Men-avsnitten (japp vi blev bitna direkt) och sen bara ta hand om varandra. Det är såna kvällar och förhoppningsvis såna här dagar vi får komma ihåg när det är många, många mil mellan oss igen och det enda man vill ha är en famn att krypa in i, en hand mot sin kind eller en panna mot ett bröst.

Julen har varit underbar. Jag har den finaste av familjer och jag önskar att det var julafton lite oftare. Nu ser jag dock fram emot nyår också. Det blir premiär och sen lite partaj på Göta Lejon med Rob, min bäste vän Marcus. Min überduktiga vän Lisette och massa annat trevligt folk (Annika kommer jag ju t.ex också se såklart :) ) och dagen efter nyårsdagen ska vi till Yasuragi och koppla av ordentligt innan det är dags för mig att jobba igen. Bra start på nya året hoppas jag.

Vill du ha ett fikon?

Eeta myrer? Nä. Det slapp vi göra i år. Vi har nämligen ätit så mycket annat gott att jag är på väg att spräcka mina mjuka stretchtights. Nyss var det Karl-Bertil som är bland det viktigaste jag vet på julen och strax ska vi byta lite klappar. God Jul alla kära läsare. Ni är värda den bästa av jular varenda en av er!

I nöd?

I tjugofem minuter fick jag vänta på Vasagatan på ikeabussen. Inte riktigt ok. Det känns inte som att jag någonsin kommer få kontakt med mina tår igen. När man dock tänker på att jag är på väg till kommersialismens högborg för att spendera hundralappar och att jag dessutom har ett varmt hem och varma tofflor att komma hem till blir det ganska tydligt att det egentligen inte går någon som helst nöd på mig. Det gör det däremot på Sveriges alla hemlösa. Särskilt en dag som denna. Eller snarare, en årstid som denna. Köp Situation Stockholm eller Alluma (som jag tror att de hemlösas tidning i Malmö och Göteborg heter), gärna flera stycken till julklapp. Eller skänk pengar till Stadsmissionen. Det är vidrigt att frysa!

Heja mig

Ok. Träningen avklarad. Gick sådär, för att inte säga jävligt dåligt. Mycket händer med kondisen om man inte kan andas ordentligt på några veckor. Men några kilometer i uppförsbacke tvingade jag mig till och sen var jag rejält trött.

Nu ska jag till IKEA och jag är lite nervös. Tänk om jag inte kommer ihåg hur man gör?! De har väl kvar de där pilarna i golvet så man slipper skämmas och gå åt FEL håll (Gud förbjude).

Japp. Det var det.

Nej förresten. En grej till... På gymmet var det Hem till gården på tv:n i omklädningsrummet. De har samma intromusik som när jag var liten, och är inte den ganska misledande? När man hör den tror man att man ska se ett äventyr likt Sagan om ringen och sen kommer otaliga gubbar med mustasch och gummistövlar och skakar på huvudet åt att ett får gått ner sig i ett träsk... Typ.

Wazzup?

En stolt flickvän bredvid en skäggig typ!

I söndags var jag i Kila kyrka strax utanför Stavsjö och lyssnade till en julkonsert med min fina Robert och kören Stavsjöventilerna. Det var en helt underbar konsert med många kända och okända julsånger. Robert är så duktig så att jag nästan dog lite. Han sjunger så bra att håren reser sig på armarna. När han sjöng O helga natt tillsammans med kören började flera personer gråta. Jag önskar att jag kunde spela upp det för er så ni fick höra själva.

Igår fick jag ta ännu en tur till kiropraktorn för att jag än en gång fick så fett ont i skuldran. Antagligen kom det av allt stillasittande på söndagen. Nu är jag iallafall utknäckt en gång till och förhoppningsvis blir det verkligen bättre nu. Man blir ju lite orolig när ens kropp strejkar på det här sättet, om och om igen.

IDAG är dock dagen då allt ska hända. Jag ska försöka träna lite försiktigt (det sa kiropraktorn att jag fick!), sen ska jag till IKEA och sen ska jag försöka handla alla klappar som än så länge bara finns i mitt huvud. Och sen! Sen ska jag på The Real Groups Julkonsert på konserthuset. Det har jag sett fram emot sen jag köpte biljetterna i september!

Vänta lite

Nähä. Inget svar på det jag väntar på förrän i slutet av januari. Typiskt. Jag och Daniel är glada ändå men man blir ju nästan lite irriterad. Vänta... Det är verkligen inte min grej alltså. Och när man inte ens vet om det man väntar på är bra eller dåligt så känns det ännu mer jobbigt.

Jo, ehm, jag lever

Jag lever. Det var inte ett medvetet val att skicka ett inlägg om att jag strax skulle in på röntgen och sen inte skriva nåt på flera dagar. Det är en ordentlig inflammation som går från bröstet till ryggen och gör ont och gör mig trött. Men det är alltså ingen fara. Nu har jag gått på julledigt, men innan det hade vi en öppen föreställning på vår teater i Rågsved och sen hade vi en ordentlig julmiddag på jobbet. Nu är jag och Rob dock på väg till Stavsjö där min kära ska ha julkonsert.

Scrubs 4-real

Hej på er. Nu har jag varit duktig tycker jag och tagit min kära bloggläsare Åsa på orden och åkt till sjukhuset. Idag var det inte bra med andningen alls och i morse hade jag väldigt ont i bröstet. Vi körde fyra superroliga föreställningar på en skola vid Karlaplan idag men det var svårt att vara på topp utan att kunna andas ordentligt. Imorgon är jag sjukanmäld på förmiddagen så att jag kan vila. Nu väntar jag på lungröntgen. Hittills har alla värden varit bra och det verkar vara en ordentlig inflammation som inte släpper. Förhoppningsvis blir det hundra gånger bättre redan till imorgon. Jag känner mig tyvärr alltid som en skurk när jag är på sjukhus. Trots att jag betalar skatt och 350 kr för besöket känns det alltid som att man är lite för frisk för att platsa. Det ska dock rätt mycket till för att jag ska åka till sjukan och nu har jag ju haft ont rätt länge så jag försöker tänka att jag visst har rätt att va här, om inte annat för att utesluta att det är nåt ordentligt fel.

Ont, det gör ont

Näe, det här är verkligen inte kul alltså.

Idag har jag varit hos världens bästa kiropraktor Fredrik. På väg dit hade jag, om jag inte var av "det-ordnar-sig-alltid-typen", fått lite panik för att jag inte kunde andas och för att det smärtade så oerhört i bröstet. Väl framme tog det typ en kvart för mig att ta av jackan... Nu vet jag hur det känns att ha ålderskrämpor liksom.

Fredrik försökte knäcka så gott det gick, men låsningarna satt så hårt att det inte gick överallt. Dessutom har det blivit ordentligt inflammerat runt hela området och det gjorde så ont bara när han nuddade vid det att det inte gick att knäcka just där.

Som tur är har Fredrik försökrat mig om att det går att lösa, men jag får komma dit imorgon också för att se om det går lättare att knäcka då.

Jag är så arg på mig själv att jag inte gick till honom tidigare. Jag har ju haft ont länge. Men nu får jag skylla mig själv. Och det är ett hårt straff kan jag säga. Det gör hiskeligt ont på hela vänster sida från bröstet, över axeln och ner mot skuldran, och smärtan sitter liksom inuti, så jag kan inte göra nåt själv.

Fy bubblan för att ha ont. Det är nästan lika tråkigt som att vänta eller stå i kö.

Aje!

Sent inlägg. Det har varit en händelserik dag. Först rep på förmiddagen. Två sjuka på jobbet. Vi fick då inhopp av simon och bill som så klart var briljanta när vi körde kvällsföreställning i Tyresö. När vi packade in blev min skada i bröstmuskeln plötsligt mycket värre och efter slutlåten var jag sämre än någonsin. Åkte direkt till akuten på sös eftersom jag både hade huggsmärtor och andningssvårigheter. Tyvärr var det fett lång väntetid och jag är även i akuta fall en sjukt dålig väntare. Efter tjugo minuters väntan bad jag istället om mina 350kr tillbaka med lögnen att det kändes mycket bättre och drog hem. Imorgon åker jag till en kiropraktor som förhoppningsvis kirrar biffen. Nu har vi badat i badkaret och det hjälpte faktiskt lite. Lång dag! Men inte ett enda Lucia-tåg har jag sett!

En bra grej och tre tyvärr

Kära bloggläsare,
idag har jag gått en långpromenad i solen. Det var alldeles underbart. Att röra på sig utomhus brukar annars vara min grej, men det har blivit väldigt lite av det den här hösten/vintern.

Sen har vi haft ett supermysigt glöggmingel på teatern med väldig variation på uppträdanden. Fett glad att få vara del i det där gänget. Jag gillar alla så sjukt mycket.

Tyvärr är min kamera på mobilen fortfarande paj och bilderna blir så fula att det känns omotiverat att lägga upp nåt på blorren, därav de väldigt sporadiska inläggen.

Ännu mer tyvärr är att jag än en gång har problem med vänster bröstmuskel. Det har nu i mer än en vecka legat som ett järnband runt hjärtat och lungorna som då och då gör det väldigt svårt att andas och ibland gör det fett ont. Orkar inte riktigt gå med det till kiropraktorn för jag hoppas att det ska lösa sig ändå. Men det verkar det inte göra så nu ska jag hitta tid till att fixa det.

Sista grejen som är tyvärr är att jag inte fått besked än om den dära hemliga grejen jag pratade om förut. Jag är lika ovetande nu som förra veckan och det är stressande. Det här beskedet kan nämligen bli hur kul som helst, men det kan också bli totalt jättejobbigt... Imorgon är dock en ny vecka och ni får gärna hålla en tumme för att ett besked kommer och att det är av positiv karaktär...

Ok. Over and out från v.49.

Bebis!

Egentligen skulle jag kunnat ta en bild på hela sällskapet som jag nyss fikade med i Uppsala för att fira min mamma som fyllde år i onsdags, men det var liksom en söt linslus som tog upp hela bilden. En sån skulle man ha... Eller hur?! Jag åkte direkt till Uppsala från Älvsjö där vi blev avsläppta efter vår körning från Lidköping. Där mötte jag upp Harriet, Oskar och så Alvar så klart. Och sen kom mamma och moster också. Hur mysigt som helst. Jag önskar som vanligt att vi alla bodde i samma stad. Nu är jag på väg hem igen på tåget. Känner mig lite yr och konstig, men det kanske är för att det är tropisk värme på tåget.

Ett helgon i änglakläder

Vet ni vad! En av mina finaste vänner i hela världen, Malin Molin, ser inte bara ut som ett helgon, hon är också på väg att bli ett! Hon kan nämligen bli Göteborgs Lucia imorgon. Om ni vill göra en god gärning och samtidigt rösta på världens vackraste och mest skönsjungande lucia ska ni ringa 099-312 04. Samtalet kostar ca tio kronor och ALLA pengar går till musikterapin på Drottning Silvias barnsjukhus. Passa på att göra en välgörning såhär i juletid! Och jag lovar er att Malin är bäst!

Hungrig i Lidköping

Hej och hå. Nu är det helg. Vi har haft två grymma spelningar idag och dessutom åkt ända till Lidköping för att slippa köra hela vägen hem imorgon. Tyvärr finns det INGENTING att äta här och jag är hungrig som en varg. Jävla skit! Som tur är är hotellet superdupermysigt så vi försöker njuta lite av det åtminstone. På fastande mage that is.

Nästan där

Ok, nu kör vi sista för den här veckan. Heja oss!

Bestcoast

Nu har vi spelat Det Suger här i Stenungsund. Det gick riktigt bra och publiken var superfin. Nu har vi rivit och packat i bilen och ska strax åka ännu längre mot kusten, nämligen till Orust. Där ska vi spela kl åtta ikväll så kanske hinner vi med en promenad i det fina vädret också. Jaa!

Pungen i Stenungsund

Igår åkte vi i sju timmar till Stenungsund. Innan det prövade jag hypade träningsformen zumba... Det var ok. Inte så svårt, inte så väldigt ansträngande och inte superkul, men ok liksom. Roligt men inte jobbigt. Däremot började min vänstra bröstmuskel strejka igen. Har lite svårt att få luft fortfarande och får gäspa var och varannan minut för att kunna andas på djupet. Snart ska vi spela en av två föreställningar här på västkusten. Det är hur vackert som helst. Synd bara att man inte kan bada i havet.

Liten och ynklish

För första gången känner jag mig opepp inför ett gig. Jag är kanske lite sjuk. Eller bara trött. Det är tjugo minuter kvar innan vi kör så förhoppningsvis hinner jag få upp gnistan till dess. Synd att jag inte kan vara med min bästaste, finaste mamma! Hon fyller år idag nämligen! Grattis cool cat, hoppas du har det bra hemma!

Värt en ram

Den här bilden valde jag av flera anledningar att rama in. 1. Jag är blekare än någonsin 2. Jag hade just vridit till nacken samtidigt som jag fick ett slag i huvudet så att jag var alldeles groggy. 3. Jag hade dessutom nästan slagit ut min tand med mikrofonen så blodet rann och min läpp såg botoxad ut. 4. Vi var i komikern Robins studio i Malmö och spelade. Jag menar, vem vill inte föreviga ett sådant ögonblick? Nu är vi på väg hem igen efter en (trots alla incidenter) lyckad föreställning. I natt sov vi så fruktansvärt dåligt för min och linns säng lät som en ostämd orkester om vi typ rörde ett lillfinger. Alltså är vi lite trötta redan såhär i början av veckan. Tur då att vi har en sex timmar lång bilfärd hem att ta igen oss på.

Speedinlägg från Skåneland

Fortfarande i Malmö. Ingen dator. Hinner egentligen inte blogga.

Ska spela föreställning kl elva och sen är vi färdiga här. Då bär det av hem igen.

Igår hann vi göra stan lite. Fett märkligt att vara här utan att Robert bor här.

Hela gänget åt på vår favvorestaurang Green Mango. Innan det hann jag träffa Hanna lite. Det var fantastiskt. Som vanligt.

Nu vill jag hem och kramas. Nu.

Mjölkish

I bilen på väg till Malmö. Som tur var hann vi ju med lite adventsmys i morse med det nybakta saffransbrödet och min julbock Hassan. Men asså vad är det med himlen? Det är som att den speglar marken och den ljuvliga färgen gråvitgräddmjölkish.

Same same but different

Åhh, jag kan inte säga nog hur frustrerande det är att min mobilkamera inte funkar. Massor av roliga inlägg går förlorade eftersom jag inte har någon bild att skicka iväg. Här kommer alltså en bild från förra årets julbak, men eftersom det är samma personer som gjort bullarna är de skrämmande lika.

Jag som tänkte softa hela dagen gjorde plötsligt en tvärvändning och vi hann gå och träna på varsitt gym, gå på överraskningsfest med fina människor i Sätra, komma hem, dammsuga och torka golv, försöka tvätta den pissgula tvätten på nytt och nu bakar vi alltså lussekatter. Klockan är ju bara 01.15 liksom...

Nu är vi snart redo för våra få timmar att fira andra advent tillsammans innan jag åker till Malmö. Ombytta roller från förra julen alltså, när det v ar Robert som ständigt var tvungen att åka tillbaka till Malmö.

Hoppla honka

Japp! Jag erkänner. Flera gånger den här vintern har jag velat snabbspola till våren eller hoppa direkt till sommaren och bara lämna mörker och kyla bakom mig. Men idag, när det kom lite sol, när både jag och Robert var lediga och när snön gnistrade sådär Disney-magiskt kändes det som att vintern är helt fantastisk. Det gjorde knappt nåt att jag av ren trötthet råkade slänga in en färgad tröja i vittvätten så att alla våra vita kläder och sängkläder blev pissgula (ok, precis efter upptäckten skulle jag inte riktigt sagt att det inte gjorde nåt... Då sa jag istället massa andra saker som jag inte ska upprepa här...) den här dagen är en helt ok dag i alla fall.

Vi hinner som sagt inte ses så ofta och mycket jag och min käresta, men om en vecka kommer besked som förhoppningsvis stillar lite nerver och sänker pulsen en aning och om två veckor är jag ledig ända fram till efter nyår. DÅ ska jag ta hand om vårt dammiga hem, baka godsaker och fundera ut trevliga klappar till mina nära och kära. Men än så länge så orkar jag bara gå på lite promenad och skriva lite blogg på ledigheten.

Stolthet och arbete

Igår var en sådan där dag när jag fick känna mig riktigt stolt över mig och mina fantastiska kollegor. Vi spelade först en föreställning på morgonen vilket betydde avgång från Rågsved 06.45. Det gick jättebra och vi var snabba att packa in och ut ljud, ljud, dekor, kläder och allt vad vi har med oss.

Sen hade vi en lång paus när vi passade på att sova lite på teatern och sen åkte vi iväg igen och spelade på Dalens fritidsgård. Då var det bara att packa ur och bygga upp allt igen.

Först var det knappt några ungdomar där alls så vi fick vänta en kvart längre med att sätta igång. Spelutrymmet var ungefär lika stort som mitt vardagsrum (läs INTE SÅ STORT) så vi satt nästan i knät på publiken.

Tillslut satte vi i alla fall igång och under tiden att vi spelade började det droppa in fler och fler kids. Som tur var var dessa ungdomar helt underbara och gav oss lika mycket tillbaka som en stor publik kan göra. Alla gav sitt yttersta och när vi sedan pratade med fritidsledaren och några av kidsen efteråt kunde vi inte känna oss annat än nöjda.

Det är så roligt att få känna sig stolt över det arbete man utför. Att känna att det är viktigt, roligt och utvecklande på samma gång. Även om man är trött och det är långa dagar och vi ibland spelar med en magsjuk Victor i ensemblen...

Idag har vi börjat dagen med en hejdundrande brunch på teatern och jag är nu så mätt att jag knappt kan sitta. Ikväll blir det spelning på hemmaplan. Eller nästgårds i alla fall.

Om det som är bra

Är ni trötta på att höra om att jag är labil och ena stunden jätteglad och andra stunden konstig och ledsen?

Bra. Då ska jag inte ta upp det igen i det här inlägget.

Vi koncentrerar oss på det som är B R A med stora bokstäver.

Till exempel att min bästaste Marcus fyller år just IDAG! Vi har redan setts och kramats och han fick en liten bit tårta. Ikväll blir det mera mys och då ska han få en present som räcker längre.

Igår träffade jag min kära kusin Julia och blev så glad och pigg av det mötet att jag skuttade hela vägen hem. Det är så härligt när fantastiska saker händer för människor som mer än någon förtjänar det!

Speaking of which, nåt annat helt fantastiskt är som sagt i görningen (nej, jag är inte gravid) men jag kan berätta mer om det typ nästa vecka kanske... eller veckan efter det.... Ååååh. Det kliar i fingrarna.

Något annat alldeles underbart bra är ju min kärlek Robert. Han är den bästa som finns. Nu jobbar både han och jag alldeles för mycket för att hinna ses ordentligt, men ibland hinner vi äta minibiskvier och gosas lite i soffan, och det räcker om man vet att det kommer bli mera tid över snart. Jättesnart!